James Bond #2: From Russia with Love

Kul anekdot om filmen, när Dr. No blev en succé och det var dags att välja nästa roman att filma valde man From Russia with Love eftersom den var John F. Kennedys favoritbok och därför välkänd och populär i USA.

Tatiana Romanova på det ryska konsulatet i Istanbul kontaktar MI5 och vill hoppa av till väst. Hon erbjuder Storbritannien att få den ryska chiffermaskinen Lektor, men kravet är att det är James Bond som kommer och hämtar henne. MI5 och Bond anar en fälla men chansen att få en Lektor är alldeles för stark för att säga nej till. Och de har rätt, i själva verket är det hela en djävulsk plan av SPECTRE att spela de båda länder mot varandra. Förutom att de vill lägga händerna på Lektor vill de också få hämnd på James Bond som dödade deras agent Dr. No.

Åh, det är så här en Bondfilm skall vara! Filmen följer Ian Flemings bok noga och det är bra agentfilm, utan en massa trams som senare kom att dominera Bondfilmerna. Jag gillar verkligen dessa mer jordnära Bondfilmer som känns som hade kunnat vara en del av det kalla kriget. Bond är fortfarande en toppagent och det finns gott om spektakulära scener i filmen, men utan de där futuristiska miljöerna och hejdlösa handlingarna som finns i andra filmer. När jag såg filmen första gången gillade jag den inte alls, jag var tio år och tyckte att Moonraker och The Spy who Loved Me var bra Bondfilmer. Idag 26 år senare ser jag filmen med helt andra ögon.

Istanbul är en bra stad att ha en konflikt mellan brittiska och ryska agenter i. Jag gillar verkligen hur den myllrande miljonstaden framställs i filmen och det är en bra känsla rakt igenom hela filmen. Sean Connery har här börjat hitta former kring Bond och han börjar bli den karaktär som han sedan så länge blev förknippad med. Överlag är rollbesättningen i filmen riktigt bra, Lotte Lenya och Robert Shaw som SPECTRE-agenterna Rosa Klebb och Red Grant sticker dock ut, de är båda skrämmande och bra fiender till Bond. Överlag så känns de flesta personer i filmen verkliga, vi kan relatera till dem och förknippa oss med dem.Slagsmålet på tåget mellan Bond och Grant håller fortfarande väl än idag, mycket beroende på att de är de båda skådespelarna som slåss mot varandra. Jag gillar också att SPECTRE inte har någon vansinnig plan att ta över världen utan att de handlar om något enkelt, ett litet steg i en större plan, att få britterna att stjäla en chiffermaskin, döda Bond och sedan sälja tillbaka maskinen tillbaka till Sovjet. Återigen bevisas det att de enklaste handlingar oftast blir de bästa filmerna. Kronsteen som är schackspelare tänker ut varje drag i planen och förutser allting, det är egentligen Red Grant som förstör allting genom att överlägset berätta allting på tåget, så självsäker att han har kontroll på situationen. Som SPECTRE är i denna film jag hade gärna sett dem i fler. På grund av Kubakrisen var man tvungen att tona ner det kalla kriget och låta SPECTRE spela en större roll men det fungerar väldigt bra och var ett lyckat drag.

Detta är också första filmen som Q gör entré men till skillnad från senare filmer så känns den utrustning som han ger till Bond som något som riktiga agenter faktiskt skulle kunna ha med sig när de åker på uppdrag. From Russia with Love var filmen som la grunden för hur framtida Bondfilmer skulle vara, intensiva actionscener, en längre scen innan förtexterna, Bonds sofistikerade stil och sätt att agera, hans humor, Barrys musik etc.

Denna film brukar ses som en vattendelare bland Bond-fans, vissa gillar den och tycker att de är en av de bättre Bondfilmer medan andra tycker den är seg, gammal tråkig sörja. Jag befinner mig i fack 1, jag hade gärna sett fler filmer som följer Flemings böcker så noga som denna film och det är synd att de filmer som kom senare tappade det fokus som fanns här. Som någon kritiker skrev, From Russia with Love undviker att hamna i den där serietidningskänslan som kom att plåga senare filmer.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

One comment

  1. Det är väl regissören Terence Young och klipparen Peter Hunt vi ska tacka för att man tror att det är Sean Connery och Robert Shaw som slåss hela tiden. I själva verket är det Bob Simmons och Jack Cooper som får ta de värsta smällarna. Men det gör väl inte fighten sämre…?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.