Jag omfamnar mörkret och min inre sektmedlem

Till skillnad från de flesta andra på Filmfenix är jag i första hand tevenörd och inte filmnörd. Jag är nämligen orimlig på det viset att jag ofta tycker att det känns alldeles oöverstigligt att se en film på två timmar, men har inga problem att sträckse en serie en hel dag. Eller 196 avsnitt Grey’s Anatomy under en sommar. Orimlig som sagt. Det är även lite orimligt att jag har fastnat för den nya serien The Leftovers.

The Leftovers är nämligen en serie som är så mörk och deprimerande att känslan efter varje avsnitt typ är att stirra med tom blick och vagga lite fram och åter och upprepa mantrat: det är inte på riktigt. Och jag gör liksom inte mörkt och deprimerande i vanliga fall, utan fyller gärna min tevetittande tid med sånt som får en att glömma allt det mörka och deprimerande som existerar i verkliga livet.

Så trots att The Leftovers går emot mina basala krav på lättsam underhållning så är det något med den som gör att jag ändå fortsätter att utsätta mig själv för dess relativt kompakta mörker. Kanske är det för att själva premissen är tämligen intressant, nämligen att 2 % av världens befolkning helt plötsligt en dag bara är borta. Poff, bara så där. Serien låter hur och varför de försvunnit vara outforskat och fokuserar istället på hur människor reagerar när något så världsomvälvande sker. Och kanske är det därför jag fastnat för The Leftovers, för att den får mig att fundera över hur jag själv skulle reagera om något liknande hände. Jag kanske också skulle gå full on sekt, klä mig helt i vitt och kedjeröka som något slags statement? Eller skjuta ihjäl hundar utan någon logisk anledning? Eller så har jag helt enkelt behövt en motvikt mot Heidi Klums klädskapare och Gordon Ramseys mästerkockar som annars varit det jag fördrivit tiden med i sommar.

Jag omfamnar min inre sektmedlem och tänker: kedjerökning, det är svaret.