Jag är sist på bollen, igen

Jag har en tendens att inte direkt vara först med saker och ting. Jag spenderar enligt vissa en orimlig tid konsumerandes populärkultur och har ändå varken sett The Godfather, läst Milleniumtrilogin eller rådyrkat Breaking Bad. Ofta får jag nog för mig att jag inte ska gilla något eftersom att alla andra gör det. Som att ett universellt gillande liksom är ett mått på att något är dåligt? Logiskt tänkande, javisst.

När jag gick högstadiet så var Braveheart en sån där film man bara skulle ha sett. Av oklar anledning var den typ det coolaste som hänt världen. Eller rättare sagt, det coolaste som hänt Skellefteå typ 5 år efter att den kom ut. Jag minns att killen jag hade en crush på till och med hette William Wallace på ICQ. Sjukt cool film med andra ord, och hade du inte sett den… Ja, ni förstår. Jag hade så klart inte sett den. Jag vet fortfarande inte om jag har sett den om jag ska vara ärlig. Var den bra? Bör jag se den nu?
image

Har med andra ord både gått miste om en hel del genom åren och även varit obönhörligen sist på bollen. Så även med det här ”nya” fenomenet 3D-film. Jag var nog lite orolig att den här mystiska tekniken som jag inte förstår mig på inte skulle fungera på mig. Som att min hjärna var för outvecklad för att kunna hantera det. Ni vet lite som när man skulle kolla på de där bilderna längst bak på söndagstidningarna tills ett föremål magiskt dök upp, men så var man den enda som inte såg något. Risken för misslyckande var alltså lite för stort för att jag skulle våga.

Men till slut så fick jag mig i alla fall iväg till biosalongen, tog på mig de där speciella glasögonen och slog mig ner för att se Guardians of the Galaxy. Och dra mig baklänges vilken jäkla fest det var. Festkänslan började faktiskt redan i reklamen innan filmen, när det swoschade en grej mot mig och jag instinktivt kastade mig åt sidan. Ja, jag såg förmodligen ut som ett fån men känslan inombords var ungefär så här hela filmen: iiiiiihhhhhhhhhh. Och det är väl ändå för härligt?

About Frida Lundström

Frida Lundström
Trettiårskrisande Västerbottning med ett språkbruk som en femtonåring och längd som en tioåring. Ser mest på teve, lite för mycket för sitt eget bästa, och blandar gärna TLC-strunt med HBO-draman. Hyser även någon slags skev dröm om att bli buren av Hodor. Men är i övrigt fullt normal, på heders.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com