Jackie

En bedövad Jacqueline Kennedy stapplar runt i vita huset, oklanderligt klädd i en rosa chaneldräkt och täckt av sin makes blod och hjärnsubstans. Jackie, regisserad av Pablo Larrain, blundar inte för våldet som avslutade John F. Kennedys liv men får Natalie Portmans tolkning av titelkaraktärens nerviga tillstånd efter skotten i Dallas att kännas ännu råare än bara så. Regissör och skådespelerska skildrar titelkaraktären omedelbart efter och delvis under hennes tid som USA:s första dam och tar åskådaren in i Jackies minnen och stundtals suddiga perspektiv.

Mellan tillbakablickar och minnen klipps återskapade tagningar in från den berömda guidning genom Vita huset som Jackie Kennedy gjorde för tv i februari 1962. Om man ser på det programmet (tillgängligt i sin helhet på Youtube) får man bilden av en ung kvinna med bildning och beundran för sitt lands historia och hennes kärlek till sin man och respekten för presidentämbetet framstår ibland som en och samma. Portman gör en Jacqueline Kennedy som efter makens död hastigt sjunker ned i en depression inför en oförutsägbar, oväntad och oviss framtid. Det är en vecka efter mordet som hon tar emot en journalist (Billy Crudup) för att dela med sig av sin historia; den historien som hon klargör redan på tröskeln kommer att kontrolleras av henne själv. Åskådaren kastas i återblickar tillbaka till de ödesmättade ögonblicken i bilkortegen i Dallas i november 1963 – till inspelningen av tv-programmet och främst av allt timmarna och dagarna efter mordet där hennes automatiska respons är att sortera in sin make bland de tidigare presidenter hon beundrat så mycket.

Det ingående intresse filmen har för Jackies inredningsplaner i Vita huset kan verka överflödiga men gör mycket för att förstå denna manierade och återhållsamma människa och hur hon arbetade för att makens arv inte ska försvinna i sin relativa obetydlighet . JFK var trots allt ibland de amerikanska presidenterna som suttit kortast tid på posten men trots det är en av de mest ikoniska och ihågkomna – som fått representera en förbigången möjligheternas era, en hågkomst som Jacqueline Kennedy var högst bidragande till. Mannen själv figurerar knappt i fysisk form i filmen annat än som en dansande ryggtavla eller lealös kropp. Desto mer hänger kameran på Jackie, på Natalie Portman; nära hennes ansikte eller strax över hennes axel och tar oss in i hennes sinnestillstånd. Med Mica Levis kusliga ljudmatta av musik är det här en annorlunda biopic att upplevas snarare än bara betrakta.

Vi som åskådare blir indragna i Jackies grafiskt skildrade chock och sorg. Jackie kämpar för att behålla förståndet i tumultet där hon ena stunden är en beundrad och hyllad första dam och nästa förlorat sin man, sitt syfte, sin bostad och driver vind för våg. Jackie är svår och omedgörlig i sina planer för den överdådiga statsbegravningen och beter sig opassande när hon för en stund slutar bete sig som den perfekta första damen. Fler än en gång slinker ett litet oidentifierat piller ned i sällskap av vatten eller sprit och Jackies drogade och sörjande tillstånd flyter ihop. Intervjun med journalisten är då en slags ramberättelse där hon tagit sig ur dimman och oklarheten och fått perspektiv. Scenerna med Portman och Crudup blir nästan som en pjäs om två starka viljor som testar varandras gränser. Där har hon den beslutsamheten och självkontrollen som alltid fanns tillhand under den fragila modeikonen. Där kommer också nostalgiska stunder från Kennedyklanens glanstid och Portman och Peter Sarsgaard som Bobby Kennedy är ytterst samspelta. Deras vänskap är på ett sätt befriande att han, trots hennes svårhet, ilska och reservation backar upp henne som ledargestalt för John F. Kennedys eftermäle; att de är instinktivt allierade för att kunna föra fram bilden av sig själva som del av en gyllene era med ett tragiskt avslut. Igenom allt är filmens kärna Jackies arbete, både före och efter tragedin, med att visa att Vita husets historia är människorna och påminnelsen om deras närvaro kan finnas i bilder och möbler och plaketter lika mycket som diffusa minnen.

En bedövad Jacqueline Kennedy stapplar runt i vita huset, oklanderligt klädd i en rosa chaneldräkt och täckt av sin makes blod och hjärnsubstans. Jackie, regisserad av Pablo Larrain, blundar inte för våldet som avslutade John F. Kennedys liv men får Natalie Portmans tolkning av titelkaraktärens nerviga tillstånd efter skotten i Dallas att kännas ännu råare än bara så. Regissör och skådespelerska skildrar titelkaraktären omedelbart efter och delvis under hennes tid som USA:s första dam och tar åskådaren in i Jackies minnen och stundtals suddiga perspektiv. Mellan tillbakablickar och minnen klipps återskapade tagningar in från den berömda guidning genom Vita huset…

Review Overview

Betyg

100

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com