Jack Reacher


Lee Childs böcker om Jack Reacher kan inte direkt räknas som litterära mästerverk men de böcker jag har läst har varit underhållande. Child har en väldig no nonsense-stil att skriva som passar bra när man skall adaptera en bok till film. Precis som Dan Browns passar de snarare bättre som filmer än böcker, i varje fall på pappret.

Emil har tidigare recenserat filmen när den gick på bio och tagit upp handlingen där. Till skillnad från honom hade jag läst ett antal Reacher-böcker när jag satte mig ner för att se filmen. Den första saken man skall notera är att Reacher i böcker är en jätte, han är över 2 meter lång med blont hår och påminner mer om Dolph Lundgren är Tom Cruise. Men han har också en viss jargong och attityd, han bryr sig inte om lag eller bevis, han bryr som om det som är rätt och går till extrema längder för att se att rättvisa sker. Och den attityden kan en skådespelare som Tom Cruise förmedla. Även om han inte är lång och stor som Reacher i böcker så får man känsla av att han är en kille som kan spöa vem som helst i filmen. Cruise är verkligen bad ass i denna film som bara han kan vara, han har en förmåga att se skitsur ut som få andra kan.

Christopher McQuarrie står för regin och detta var hans comebackfilm i mångt och mycket. McQuarrie hade skrivit manus till The Usual Suspects och fick efter det chansen att regissera en film, The Way of the Gun. En intressant film som dock aldrig lockade någon publik eller vann recensenternas hjärta. Sedan spenderade han tio år med att skriva två manus, varav ett var Valkyrie där han träffade Cruise innan han skrev och regisserade denna film. McQuarrie har ett bra driv genom hela filmen och släpper egentligen aldrig foten från gaspedalen. Vilket behövs när det gäller denna typ av film, historien är nämligen lövtunn och minsta stund där man börja reflektera vad som egentligen händer bidrar till att man börjar se sprickorna i fasaden. Det finns många saker som filmen skurkar gör som verkligen kan ifrågasättas och de ”red herrings” som finns i filmen är väldigt uppenbara.

Samtidigt fungerar det. Det är inte stor film men stor underhållning. Tom Cruise glider runt och ser arg ut samtidigt som McQuarrie klarar av balans mellan action och thriller utmärkt. De få scener när man slåss är välkoordinerade och filmens biljakt är filmens höjdpunkt. Men när dammet har lagt sig så är inte Jack Reacher något som man tar något med sig. Jag har sett filmen två gånger på 3 år och båda gånger har jag haft roligt för stunden. Det är inte en film jag kommer se om för att den är bra men någon gång i framtiden när man ligger förkyld på en söndag och regnet vräker ner utanför så passar den bra, lagom hjärndöd action blandat med en thriller som håller en kvar för stunden.

Lee Childs böcker om Jack Reacher kan inte direkt räknas som litterära mästerverk men de böcker jag har läst har varit underhållande. Child har en väldig no nonsense-stil att skriva som passar bra när man skall adaptera en bok till film. Precis som Dan Browns passar de snarare bättre som filmer än böcker, i varje fall på pappret. Emil har tidigare recenserat filmen när den gick på bio och tagit upp handlingen där. Till skillnad från honom hade jag läst ett antal Reacher-böcker när jag satte mig ner för att se filmen. Den första saken man skall notera är att…

Review Overview

Betyg

60

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.