Jack Reacher 2: Never go back

Jack Reacher är på samma gång 2000-talets svar på de hårdkokta privatdetektiverna inom film noir och den naturliga arvtagaren till västernfilmernas ensamme hämnare. I uppföljaren till Jack Reacher från 2012 spelar Tom Cruise återigen den f. d. militärpolisen som klarar upp brott i sin väg men denna gång görs det vissa försök att öppna upp och bända på karaktären.

jack-reacher

Det som ofta förenar västernarketypen med noirens cyniska antihjältar är att de sällan letar efter trubbel. Karaktären Reacher ur Lee Childs bokförlagor är frivilligt hemlös och liftar över USA utan annat än sin tandborste, kläderna på kroppen och ID-kortet (för att kontant kunna hämta ut sin armépension). Han hjälper människor i nöd, om än motvilligt, med sin förmåga att ta sig ur kniviga situationer och se ledtrådar bortom det uppenbara, och inte sällan finns det också en koppling till hans förflutna inom militären. Och människor i nöd verkar just falla ner i knäet på honom för jämnan. Vid ett sådant tillfälle, det som den här filmen börjar vid har han bistått sin efterträdare vid specialutredningsenheten, Major Turner, i en utredning och avslöjat en grupp människosmugglare. Han ringer upp majoren för att talas vid och det visar sig mot hans förmodan vara en kvinna på andra sidan luren. Den lilla men signifikanta förändringen som inträffar i Cruises kroppsspråk vid detta avslöjande säger mycket: han ”ställer om”. Reacher är ridderlig långt över gränsen till gammalmodig och talar till män och kvinnor på olika vis. Han fortsätter att ringa upp Major Turner (Cobie Smulders) i vad som utvecklas till en vänlig flirt, tills han landar vid hennes kontor för en utlovad middag och upptäcker att hon nu sitter fängslad för landsförräderi.

Givetvis lägger Reacher näsan i blöt för att hjälpa sin vän, börjar dra i trådarna och hittar en konspiration som går långt upp i hierarkin. I samma veva får han också reda på att en kvinna har stämt honom på faderskapsersättning för en femtonårig flicka, Samantha, som därigenom försätts i lika stor fara som Reacher. Här friläggs det paradoxala i Reachers karaktär; ensamvargen som också har en automatisk beskyddarinstinkt. Han kapar framgångsrikt Turners sökande efter rättvisa, till hennes missnöje. På liknande sätt som skurkens torped tar steget att låta lusten till hämnd ta överhanden över jobbet och snart jagar Reacher för sin egen skull. Sadlade med Samantha saktar handlingen ner något när de tre tvingas gömma sig tillsammans i begränsade utrymmen – som bilar och hotellrum, och faller in i något slags ”mamma, pappa, barn”-mönster som alla tycks finna lika obekvämt. Filmskaparna verkar ha haft ett behov att vädra ur Reachers manschauvinism (som annars har använts som grund för några av hans bästa one-liners) i ett sidospår som inte utvecklas till fullo. Men de lyckas också peka ut, via den förmodade dottern, hur han inte har patent på vissa av sina speciella förmågor.

jack1

Cruise och Smulders är annars, för det mesta, jämställda action-hjältar i en film där våldet kommer brutalt och effektivt i korta salvor och det riktigt hörs när benen knäcks (och håll ögonen på ett nytt användningsområde för en saltströare). Never go back är inte lika stram i berättandet som sin föregångare och saknar dess tempo och stil men urskiljer sig i detaljerna (ur böckerna som gärna dröjer vid omgivningen) och kameran är lika uppmärksam som Reacher på småsaker (varför någon hantlangare har en brittisk dialekt, eller på torpedens svindyra kläder och bil). Ingen karaktär fumlas bort utan alla får bitar av personlighet, även om de kommer i skymundan för titelkaraktären. Till och hos Samantha som gång på gång gör dumma tonårsmisstag skiner en överraskande intelligens och klarögdhet igenom. På samma sätt är Never go back skarpsinnig i både action- och dialogscener men nog smartare än vad som alltid syns på utsidan.

 

Jack Reacher är på samma gång 2000-talets svar på de hårdkokta privatdetektiverna inom film noir och den naturliga arvtagaren till västernfilmernas ensamme hämnare. I uppföljaren till Jack Reacher från 2012 spelar Tom Cruise återigen den f. d. militärpolisen som klarar upp brott i sin väg men denna gång görs det vissa försök att öppna upp och bända på karaktären. Det som ofta förenar västernarketypen med noirens cyniska antihjältar är att de sällan letar efter trubbel. Karaktären Reacher ur Lee Childs bokförlagor är frivilligt hemlös och liftar över USA utan annat än sin tandborste, kläderna på kroppen och ID-kortet (för att…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.