J. Edgar

”When morals decline and good men do nothing – evil flourishes. Even great men can be corrupted.”

Clint Eastwood regisserar en hårdsminkad Leonardo DiCaprio i tung biopic om den mytomspunne FBI-mannen John Edgar Hoover, under hans livslånga kamp för ett starkt brottsbekämpande USA – och mot sina egna förbjudna känslor.

En till åren kommen J. Edgar Hoover sitter ned med en författare, i syfte att skriva hans memoarer och reflekterar över hans minst sagt händelserika liv. Återblickar från 1919 visar hur karriären en gång startade på justitiedepartementet och vi följer honom fram till att livet tar slut 1972. J. Edgar Hoover är en av de mest ökända brottsbekämparna i USA:s historia och kom att bli en centralfigur för hur FBI moderniserades och stärkte sin ställning. Han utvecklade en rad revolutionerande metoder och skydde inga medel när han fick dem att bli verklighet för att få bukt med den organiserade brottsligheten, bland annat föreslog han ett centralt register över skurkarnas fingeravtryck, förhörstekniker och mängder av andra slags åtgärder rörande kriminalteknik, i syfte att samla bevis.

Med stor beslutsamhet och ett lika stort kontrollbehov jagade han allt ifrån kommunister och skurkar som John Dillinger till många andra orosmoln i USA under lång tid. Han såg till att många nu berömda fall fick ett prejudikat, bland annat i fallet med det famösa bortrövandet av Charles Lindberghs son 1934 som resulterade i nya lagar gällande kidnappningar. Att han dessutom hade ett – för tidsepoken – mycket speciellt kärleksliv, gjorde att han sågs som väldigt ensam och svår att få grepp om för utomstående. Därför blir de privata delarna av denna film till stor del gissningar och antaganden, man vet helt enkelt inte allt om Hoover och faktumet att han såg till att hela hans samlade personliga arkiv förstördes efter hans död bidrar förstås till myten. Hans enorma kontrollbehov gjorde att han ytterst skickligt aldrig lät någon bringa fram värre saker om sin egen person, än vad han själv kunde kontra med mot sin antagonist för dagen.

Utåt sett var Hoover ingen mjukis, hans manipulativa metoder för att nå framgång var på intet sätt rumsrena och han förblev fruktad av många ända till slutet. Avlyssningar som sparades i syfte för utpressning och stora samlingar av hemliga filer och dokument över högt uppsatta personer blev hans trumfkort och användes som säkerhet och hållhakar i strävan att nå målen. Ingen vet vilka hemligheter han ruvade på, det talas om riktigt snaskiga detaljer om bland annat presidenters sexuella umgängen. En knivskarp hjärna med ett stort behov av att se resultat från sina medarbetare och som heller inte tvekade när han såg chansen att själv ta åt sig äran, då ett viktigt fall fick sin lösning. Då lämnade han kvickt skrivbordet för att fastna på bild i tidningen tillsammans med en gripen skurk ute i fält. Kardinalfelet med Hoovers karriär som chef för FBI – som varade i nästan femtio år – är att han satt för länge vid makten. Åtta presidenter passerade under hans tid och till slut blev han en dinosaurie som svek sina egna ideal.

Jag dras tyvärr aldrig riktigt in totalt i den allt mer paranoide Hoovers hämmade känslovärld, på sättet som Eastwood har lyckats svepa in mig förr och därför blir det hela lite stelare än vad som kanske var meningen. Helst vill jag inte kalla filmen för tråkig, men på sina ställen, främst i början, är den faktiskt rätt så seg, det kommer man tyvärr inte ifrån. Att det hoppas hejvilt i tiden gör att jag måste hålla mig riktigt alert för att hänga med runt alla historiska figurer, berömda brottsfall, bovar och presidenter. Det blir lite av en amerikansk historielektion och det är en av bitarna som jag uppskattar. Dock är det alldeles för spretigt och otroligt många händelser som har petas in för att göra filmen så övergripande som bara möjligt, så jag tappar bort mig ett par gånger när fokus plötsligt flyttas.

I centrum står vår huvudperson och när historiska händelser kring honom faktiskt lämnas till sitt öde ett flertal gånger känner jag mig ännu mer förvirrad. När filmen stannar upp och vi följer Hoovers privatliv är filmen som bäst och blir samtidigt intim och angelägen, då tar den tid på sig och lyckas beröra tack vare några fina scener som visar ett väldigt annorlunda förhållande till hans mor (Judi Dench) och ett kärleksfullt sådant gentemot hans ”nära vän och kollega” Clyde Tolson (Armie Hammer, The Social Network). Hoover bodde tillsammans med sin mor och när hon yttrar sitt avsky inför homosexualitet lider man en smula med honom. Eftersom detta sker under en tidsepok då det närmast var en omöjlighet för homosexuella att komma ut offentligt med sin läggning, särskilt för en man av Hoovers dignitet, så får man en aning om hur han kan ha mått under tiden, instängd med stora känslor bubblandes.

Men egentligen får vi inte reda på så mycket runt detta genom filmen, eftersom ingen vet exakt hur det låg till, förutom han själv och Clyde. Att deras förhållande var speciellt och byggde på djup vänskap står dock helt klart. Inför allmänheten var Hoover en massa saker samtidigt; en ytterst framgångsrik chef, en drummel, en storskrävlare som ofta lät sig bli dokumenterad tillsammans med en rad vackra skådespelerskor, men hans tafatta närmanden mot dessa i filmen speglar väl egentligen hans genuina ointresse för dem, anser jag. Hoover hade också en sekreterare och assistent som kom att bli en mycket nära vän – Helen Gandy (Naomi Watts), hon förblev hundraprocentigt lojal och var även den som, enligt filmen, förstörde hans beryktade hemliga filarkiv på hans egen begäran.

Leonardo DiCaprio är faktiskt storartad i titelrollen, bara man lyckas bortse från att han är just Leo. Och det är lika bra att man gör detta så fort som möjligt, för han är i bild i princip hela tiden, även i rollen som berättarröst. Men jag tycker att han åter övertygar och fångar Hoovers våndor, han har både pondus och karisma och gör verkligen aldrig bort sig, allra minst här. Den så omtalade ålderssminkningen är inte alls så förfärlig som jag fått höra, inte vad gäller Hoover i alla fall. Stillbilderna man sett i tidningar ljuger en aning, under filmens gång fungerar det bra. Däremot ser till exempel Clyde betydligt värre ut, nästintill förskräcklig. Armie Hammer gör också ett starkt porträtt av främst deras yngre dagar, men jag stör mig i de scener där han spelar gammal gubbe, mest på grund av sminket som får honom att likna en fnöskig sköldpadda. Judi Dench levererar en fin insats som vanligt och Naomi Watts likaså, trots att även hon fått masken påklistrad av en praktikant. Musiken består av ytterst försiktigt pianoklinkande och den är naturligtvis signerad Eastwood själv. J. Edgar är skriven av Dustin Lance Black som vann en manus-Oscar för Milk, men här har han inte lyckats lika bra, det saknar flöde och blir som sagt för spretigt, tempofattigt och otillräckligt för denna omfattande historia.

Hantverket är det inget fel på, det sköter Clint Eastwood utan minsta darr på sina stabila nävar. Filmen ser extremt bra ut och sällan har jag sett en så mörk film – den är mycket sparsamt ljussatt och går i brungrått och svart med tunga skuggor som även ger en melankolisk ton över kontoren som scenografin i huvudsak består av. Bra skådespeleri och klockrena miljöer, men som helhet en lite sämre film med en ändå fungerande dialog, är mina första intryck när eftertexterna börjar rulla. Jag älskar Hoovers ruskigt tunga citat som DiCaprio lyckas uttala alldeles underbart bra. Det är ingen rafflande eller särskilt spännande eller medryckande historia, snarare intressant beträffande FBI:s historia och Hoovers ansträngningar för att implementera vetenskapliga metoder inom byrån och rättsväsendet.

Jag tror att J. Edgar står och faller med tittarens intresse av tidsepoken som sådan och känner själv att jag hade fått ut mer av filmen med mer kunskap som grund. Huvudpersonens livsöde framstår som triumferande utåt med otroligt tragiska baksidor i det dolda. Eftersom flertalet av de privata områden som filmen berör inte är bekräftade, får man själv dra sina egna slutsatser och bestämma sig för om man ska tycka om Hoover eller inte, Eastwood låter i alla fall legenden om honom leva vidare. Min önskan är att regissören varit mer konkret och koncentrerat sig på en bestämd, kortare tidsperiod istället och riktat all kraft åt samma håll. Eventuellt hade man kunnat lyckats ännu bättre om det hade blivit en mer djupgående miniserie istället, det är nästan för mycket stoff, filmen är lång men är så pass intressant att den förtjänar mer tid tycker jag. Utan att ha sett varken Hereafter eller Invictus än – och det tar emot lite att till slut tvingas konstatera detta – så befarar jag tyvärr att Clint Eastwood till slut har tappat sin skickliga touch och i och med denna film blivit en aning överambitiös. Och just det är otroligt mycket tråkigare i sig, än filmen om J. Edgar Hoover.

Extramaterialet består endast av en 18 minuters snutt där filmens inblandade ger sin syn på hur de valde att tolka J. Edgar Hoover. Den är intressant, men skummar såklart bara lite på ytan av den komplexe mannens liv. Denna utgåva inkluderar även en digital kopia av filmen.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.