It Might Get Loud

Under ett möte – i eftertexterna kallat The Summit – träffar vi tre bekanta musikanter med syftet att tillsammans spela, diskutera och även visa upp sin favorit bland det mest oumbärliga och viktigaste av stränginstrumenten – elgitarren.

Personligen har jag har aldrig brytt mig ifall en gitarrist är tekniskt briljant eller bjuder på vansinniga skills. Det är känslan och uttrycket som räknas, jag struntar totalt ifall det låter perfekt, för perfektion inom musik är bara tråkigt. Enkelheten är alltför ofta underskattad och framförallt när framförandet är nedskalat till en gammal man eller kvinna som lirar eller sjunger till exempel blues från själen – ja, då hörs det omedelbart och resultatet blir aldrig oengagerande eller det minsta utslätat. Men det finns undantag. Det finns yngre förmågor som kan leverera samma rena råhet och känsla, men de är ytterst få. I It Might Get Loud träffas tre gitarrister, nämligen The Edge, Jimmy Page och Jack White som alla är och har varit nyskapande på sina egna sätt. De avslöjar några av sina tricks för varandra och berättar om soundet som de alla letat efter och hur de fann det.Detroit-sonen Jack White sa en gång i intervju; “Well, I sort of don’t trust anybody who doesn’t like Led Zeppelin.” Det hade han i och för sig inte behövt säga. Man kan höra Jacks närmast perversa hyllningar till Jimmy Page och Led Zeppelin på en massa av hans låtar och hör man dem live är det omöjligt att ta miste på var han hämtat inspiration och ren eldkraft ifrån. Men även skillnaderna är såklart gigantiska. Att Meg White aldrig var någon John Bonham som trumslagare spelar dock ingen roll rörande detta faktum, men när hon av många tidningar nedvärderats till att endast bli en slags seriefigur och hamnat på trötta listor över vilken dam inom rockmusiken som har de bästa brösten, ja då slutade i alla fall jag att läsa allt om The White Stripes. När duon sedan ofrånkomligt slog igenom på allvar devalverades bandets värde en aning vilket nästan alltid är fallet med ett band som når toppen med en för kraftig hype i ryggen. Tyvärr förlorade till exempel låten Seven Nation Army hela sin stuns när man fortfarande tvingas höra den ”woo-andes” av allt ifrån fotbollspublik till skrålande ungdomar på lastbilsflak under studentfirandet. Därför kan jag nästan inte lyssna på låten längre, om den inte ligger på någon lite äldre liveinspelning. Synd och märkligt att ett så smart riff skulle kunna förvandlas till att bli plastigt.

Jack White har alltid hävdat att han strävar efter att hålla allt han gör så enkelt som bara möjligt, dels för att hålla sig till ursprungsidéen och dels för att sätta begränsningar för skapandeprocessen genom att minimera sina egna valmöjligheter. Allt för att maximera sin egen kreativitet. En sann bakåtsträvare och teknikmotståndare – vilket han även utvecklar en smula i filmen. Det handlar enkelt uttryckt om att käka upp en fisk rå med fjäll och inälvor direkt ur floden istället för att knapra i sig den när den blivit framprocessad till en torr fiskpinne som rest jorden runt innan den smaklös når konsumenten. Därför tror jag att hur mycket stålar han än drar in på just melodin Seven Nation Army så hade han säkert föredragit att den hade stannat som bara ett annat albumspår och också hållit sig mer levande om den finge existera i en mindre skala. Jag hoppas det i alla fall.

Sedan jag hörde The White Stripes för första gången på radio har jag varit överförtjust i vad Jack och Meg lyckades åstadkomma med sin högexplosiva blandning av folk, country, blues och rock’n’roll. Enkla råa låtar, ofta med rentav gulliga texter delar utrymme med utbrott av vansinniga strängböjarexerciser svårt präglade av Jacks stora kärlek och besatthet av söderns sedan länge begravda bluesmän som Charley Patton, Robert Johnson och Son House. Det sedvanliga tramset som senare tog vid – som media alltid åstadkommer när något nytt ska säljas till den stora massan, gör inte alltid bandet eller artisten i fråga rättvisa. Bluesen sas vara i det närmaste död och åter begraven hundra gånger om (förutom några andra lysande undantag som t.ex. Jon Spencer) när Jack tog tag i den, uppfann den på nytt och blev utnämnd till frälsare av kritiker världen över. Men även många motståndare dök upp. Som tur var sket han fullständigt i det och har gång på gång visat att han aldrig var en sådan där ”white-boy-wannabe-a-blues-man”. Numera har han för länge sedan gått vidare med massor av andra band och projekt och dyker ibland även upp i filmer som Cold Mountain och Coffee and Cigarettes. Allt tar sin början någonstans och både Jack White och Jimmy Page vittnar i filmen om händelser i livet som fått dem att bli de musiker de kom att bli. Kärnan, den heliga graalen för dem, är defintivt bluesen som sedan de hörde den för första gången aldrig kom att lämna dem ifred igen.

Jimmy Page som var en del av bandet där alla medlemmar var exakt lika viktiga och oersättliga tar oss till ett vackert gammalt hus i England där han berättar om hur det gick till just där, när Led Zeppelin spelade in trummorna till When the Levee Breaks, till bandets fjärde platta, för att uppnå den speciella ljudbilden. Symbiosen mellan dessa fyra passionerade musikaliska själar kom att bli förkroppsligade i en och samma gigantiska urkraft där orkestern Led Zeppelin trots sin tyngd svävade fram – ända fram till den dag under 1980 då Bonzo hittades död. Den blytunga besten som Led Zeppelin utgör vore vansinnigt att ens försöka göra rättvisa i detta sammanhang, så jag får dra en gräns och berätta lite om It Might Get Loud också. Även hur Jimmy Page kom i kontakt med gitarren för första gången, om hans bakgrund som inhyrd studiomusiker tills hans kreativitet kvävdes och hur han bröt upp för att låta karriären ta vid i The Yardbirds berättar han om, något korthugget men ändå väldigt passionerat, nästan poetiskt och mycket sevärt. Sa jag att spelemannen The Edge också är med? Eftersom det här är min personliga reflektion och jag anser att U2’s musik är helt ointressant (i alla fall efter Achtung Baby som kom 1991) så kände jag på förhand att det hade varit lika relevant att ha med, säg Robert Broberg för att snacka effektpedaler och dylikt som att den tråkiga The Edge gör det. Han känns inte fel på det sättet att han inte varit nyskapande med alla sina tekniska uppfinningar, det är inte det jag menar, han är säkert jättespännande om man är mer intresserad. Till min stora glädje var han dock mycket intressantare att lyssna på än jag trodde och detta lyfte helt klart dokumentären. Men hade jag fått bestämma så hade Neil Young eller Keith Richards hellre fått ta plats i filmen. Många tycker inte att Jack White passar in i sällskapet och jag tycker inte att The Edge passar in just här, trots att han är en riktig gitarrpundare med en utrustningsarsenal som närmast liknas vid en avfyrningsramp för rymdfärjor – det är bara fråga om tycke och smak. Hur uppkom bandets speciella sound och hur gick det till när The Edge hittade rätt i ekoljudsdjungeln? Sådana här saker gillar han verkligen att snacka om. Är man ett fan av U2 får man också en del kuriosa levererat från deras begynnelse när The Edge ledsagar oss till deras gamla skola i Dublin där allt en gång började och hur frustrationen över samhällets våldsamheter bland annat resulterade i låten Sunday Bloody Sunday. Davis Guggenheim, regissören av En obekväm sanning, har lyckats bra med att få de tre gentlemännen att öppna sig och det är en relativt hjärtlig stämning och många fina ögonblick som presenteras i en snyggt filmad musikdokumentär. Arkivsekvenserna som klipps in i mötet innehåller riktiga godbitar från deras respektive karriärers vagga och dessa innefattar även material från många andra band. En viss trevande ryggdunkarstämning infinner sig emellanåt, men individuellt känns herrarna betydligt mer ärliga när deras passion för musiken illustreras och verkligen kommer fram. Man kan inte ta miste på att de även älskar att snacka om musik och inte bara att framföra den – de är bra historieberättare allihop. Jag kan tycka att det hoppas lite väl mycket fram och tillbaka mellan scener, speciellt när ett framförande av en fantastisk låt kapas för att nästa person tar vid och det sedan klipps tillbaka till låten. Det känns onödigt och jag hade gärna sett att filmen fått vara lite längre än speltiden på 94 minuter. Alternativt att man hade klämt in lite godsaker som extramaterial, eftersom detta saknas helt förutom en ensam trailer. Jag har sett filmen på DVD, men den finns även på Blu-ray i en brittisk utgåva där Deleted Scenes utgör extramaterialet. Fastnar man lite extra för The Edge och kanske vill fördjupa sig i skapandet av Achtung Baby så har även samma regissör gjort en dokumentär 2011 (From the Sky Down) med U2, där den skivans tjugoårsjubileum uppmärksammas.

It Might Get Loud är säkert ingen dokumentärfilm som du inte redan har i hyllan om du är intresserad av gitarren som sådan eller av någon av dessa artister. Har du den inte så behöver du den definitivt. Inte bara om du är gitarrfantast, den fungerar även utmärkt som ren underhållning för den musikintresserade. Sköna kontraster uppstår även när minimalisten Jack White sitter och spelar lite på en farm utanför Nashville med kossorna i bakgrunden eller bygger en elgitarr av en Coca-Colaflaska medan The Edge klickar och rattar sig fram i all oändlighet i jakten på det ultimata soundet. Allt kulminerar i slutet när trion samlas runt bordet för att spela en småtrevlig version av The Bands låt The Weight. Visst finns det ett långsökt scenario där en eventuell comeback av The White Stripes skulle ifrågasättas även av mig och det skulle vara att de dyker upp med en basist och denne basist bär namnet Gordon Matthew Thomas Sumner. Det hade inte varit okej.

 

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.