Ironclad

Ironclad förtäljer en löst verklighetsförankrad historia som förflyttar oss cirka 800 år bakåt i tiden till belägringen av slottet Rochester. Ett intressant uppslag som dessvärre inte förvaltas med den vördnad och respekt som berättelsen förtjänar.

Kung John (Paul Giamatti) är på krigsstigen, förargad över att ha tvingats underteckna Magna Carta (Det avtal som 1215 slöts mellan kungen, adeln och prästerna, vilket gav de högre stånden förmåner och tvingade kungen att dela med sig av sin makt) och fast besluten att återta den makt han förlorat. Vid slottet Rochester stöter han på hårt motstånd i form av en liten grupp rebeller ledda av korsriddaren Thomas Marshall (James Purefoy) och detta blir upptakten till en av Englands mest berömda belägringar.

På rollistan finner vi väletablerade namn som Paul Giamatti, Brian Cox, Charles Dance, James Purefoy, Jason Flemyng och Derek Jacobi. En samling skådespelare vars talanger slösas bort på ett sömnigt manus som saknar spänning och förmåga att engagera känslomässigt. Huvudpersonerna saknar all form av djup och värme vilket gör det nästintill omöjligt att sympatisera med dem eller engagera sig i deras respektive öden. Förutom en gravt överspelande Paul Giamatti, underpresterar större delen av skådespelarensemblen rejält och de enda i sällskapet som levererar en godkänd prestation är Charles Dance och Derek Jacobi.

Filmens sammandrabbningar är våldsamma och blodiga men saknar finess. Faktum är att Ironclads handling till stor del kan liknas vid ett mediokert tv-spel som går ut på att försvara sig mot våg efter våg av anstormande fiender. Den skakiga kameraföringen som man använt sig av i en stor del av actionscenerna är distraherande och försöket att visa krigets fasor samtidigt som man gottar sig i grafiska våldsamheter lämnar något av en bitter eftersmak i munnen.

Mitt övergripande intryck av Ironclad är att filmen känns spretig och ostrukturerad. Detta kan kanske delvis tillskrivas att man hade problem med att finna finansiärer, vilket ledde till en drastiskt minskad budget och att flera skådespelare lämnade det sjunkande skeppet. Tunga bakslag, men jag betvivlar starkt att det bristfälliga manuset skulle vara ett direkt resultat av att man tvingats dra åt svångremmen. Manusförfattarna har förmodligen endast ögnat igenom historieböckerna med en skoltrött högstadieelevs engagemang och regissören Jonathan English har prioriterat skakiga actionscener framför karaktärsutveckling och dramatik.

Den begränsade budgeten gör sig också påmind i den billiga scenografin och bristen på statister, men ambitionen att göra något storslaget kan anas och de som skött om kostymavdelningen förtjänar en liten eloge för sitt arbete. I övrigt liknar slutresultatet snarare en produktion signerad Uwe Boll än en ny Braveheart och det gamla slitna uttrycket “Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket” har sällan känts så passande.

About Alexander Bing

One comment

  1. Bra recension på usel film.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.