Intervju med Rebecca Ferguson

Med anledning av Rebecca Fergusons Golden Globe-nominering för sin insats i BBC-dramat The White Queen, plockar Filmfenix fram ett unikt reportage och en intervju från 2009 ur arkivet.

Det är den andra och sista dagen på inspelningen av kortfilmen Irresistible. Förmiddagens inspelningspass är precis avklarat. ”Vi är bara 30 minuter försenade” säger regissören Anders Rasmusson. Han verkar lättad när han släpper in oss genom den grafittinedklottrade ståldörren till Chokladfabriken. Lunchpausen har precis tagit vid och manusförfattaren/regissören Per Mühlow har lagat paj som gänget skall sätta tänderna i.

Innan maten är klar får jag chansen att växla några ord med skådespelerskan Rebecca Ferguson. Till min förvåning har hon raggsockar på sig i värmen, men det ser faktiskt rätt skönt ut. Vi sätter oss bredvid inspelningsplatsen på en soffa längs väggen. Hon drar upp benen i kors, lutar sig framåt och undrar om mikrofonen till min diktafon är på. Hon knackar på den och säger ”Testing. Testing. One. Two. Mitt telefonnummer är …” och bränner av ett bländande leende i kombination med ett skratt.

Rebecca ger ett varmt och vänligt intryck och hon trivs med att vara delaktig i Irresistible. Anders och Per fick kontakt med henne genom en jobbförmedling för filmfolk. Väl hon hade fått projektet presenterat  för sig var hon såld.

– De har skitbra manus. De har så nya idéer.

Tidigare har Rebecca medverkat i bland annat BBCs Wallander: Sidetracked och Mikael Håfströms Strandvaskaren. Just nu fokuserar hon på kortfilmer.

– Jag gillar intensiteten som blir av att försöka få in så mycket i en film. I de kortfilmerna jag fått är karaktärerna intensiva. Det har gjort att jag fått förbereda mig mer, vilket är kul”, säger hon.

Måste man tycka om sin karaktär för att göra ett bra jobb?

– Absolut! Absolut! Och tycka om även om det är en narcissistisk bombare. Någonting måste du hitta för att kunna adaptera till karaktären och anamma den personen. Bli den personen. Det måste kittla.

Rebecca var femton år när hon började sin skådespelarkarriär i dagsåpan Nya Tider. Det var en löpandebandproduktion med ett snitt på två och ett halvt avsnitt per inspelningsdag. Hon medger att det ibland blev monotont men säger att fördelen med såpakaraktärer är att det händer mycket med dem. Hennes karaktär hade svart rebelliskt hår, skaffade piercingar i hela ansiktet och knarkade.

– Om det är under en lång period [man spelar samma karaktär] måste man ha klippen och hacken för att få ny energi. Det är jättelätt att hamna i slentrian. Det måste utvecklas, annars går det inte.

Vad ser du som fördelen och nackdelen med att ha börjat ung i branchen?

– För mig personligen var det bra. Det är så olika för person till person. Jag växte upp och mognade fort. Jag växte ifrån mina vänner och hade inte riktigt kvar dem. De var ute på fester,  gymnasiet och hela den biten. Jag jobbade, hade världens ansvar och tog ett glas vin efter jobbet. Så det är två helt olika liv. Och det passade mig. Det är det livet som det blev. Ibland kan jag känna att … att yrkesmässigt hade jag velat ha en gymnasieutbildning, för att kunna studera psykologi till exempel.

Hur skulle du beskriva Irresistible?

– Filmen är känslan som sker mellan dem. Det handlar om ett föremål. Vad som händer i relationen mellan två människor om något så bagatellartat som en kaka. Det är glädje, det är sorg, det är hot och total förödelse. Det är allt från a till ö i snabba vändningar.

Vad är fördelen med att jobba i en mindre produktion?

– När vi gjorde Wallander: Sidetracked hade vi team på 200 eller nåt sånt. Jag kommer till set och alla har en husvagn var. Femtio husvagnar står på en gård. Du har ingen personlig kontakt med någon. Jag gillar att lära känna folk framför och bakom kameran. Jag tycker det är jättekul oberoende om det är smink eller scripta, ljus och ljud. Det är nog därför jag är inne på kortfilm just nu. Det här är så intimt. Alla är på samma nivå. Det är så kul! Det är jätteskönt.

Kändislivet har sina baksidor. Det blev för mycket fester, kändisar och förväntningar. Rebecca sögs in i den delen av kändislivet när hon var för ung och för  fyra år sedan lämnade hon Stockholm för att fokusera på vad hon ville och hitta tillbaka till sig själv. En tillflyktsort är att dansa.

Skulle du vilja göra en dansfilm?

– Om det är ett bra manus. Absolut. Jag skulle inte säga nej till nåt.

Vilken typ av dansfilm skulle du föredra om du fick välja fritt? Astaire? Strictly Ballroom?

– Å gud vilken svår fråga! Ha ha. Jag hade nog velat göra en plojfilm. Lite Tim Burton-aktig.  Att lite musikalaktigt som Helena Bonham Carter stå och göra rörelser och dansa samtidigt. En riktig karaktär som dansar fram sin information. Om den är arg eller den är ledsen. Det hade jag tyckt varit riktigt kul.

Under intervjun lutar hon sig fram och tillbaka och gestikulerar när hon talar. Hon är engagerad och svarar rappt. Rebecca har inte långt till skratt och det är ett väldigt avslappnat samtal.

Är Burton och Bonham Carter favoriter?

– Ja enorma till viss del. De är en sån genre för sig. Det är något som jag är inne på. Det lite rubbade, lite twistade, lite annorlunda. Jag har så himla många gånger blivit erbjuden roller för att de skall se bra ut eller att de skall ha en mild ton. Då vill man svänga om och göra det mest fucked up. Ursäkta, men faktiskt, fucked up. Gro ner sig. Jag vill inte att de skall känna igen mig egentligen. Och bara få agera. Sedan att få folk att tycka wow,  det här hade vi inte förväntat oss.

Anders kommer gående mot oss. ”Rebecca, du måste få lite mat i dig.” Anders har givetvis helt rätt och vi rundar av intervjun. Rebecca går iväg mot lunchrummet. Snart startar eftermiddagens kontrollerade kaos och inspelningen av Irresistible skall vara avslutad till kvällen.

Läs även På inspelningen av Irresistible. För fler bilder från inspelningen av Irresistible besök gärna Håkan Bäckvalls fotogalleri.

About Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest.

När grabben blev med PS4 för någon julafton sedan har jag börjat spela konsoll. Jag fortfarande en ”learning curve” med handkontrollen, men det tar sig.

One comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com