Instant family

Jag ska knappast påstå att jag hade höga förväntningar på Instant family som film innan jag satte mig ner för att titta på den. Bara genom att beskåda omslaget förstod jag att det här till 99% kommer att vara en familjefilmsdoftande dramakomedi med tokrolig humor. Faktumet att regissören Sean Anders även skapat Daddy’s home och That’s my boy försvagar inte direkt min tes. Men, men en ska ju aldrig ha fördomar. Den kanske skulle visa sig att vara fantastisk, och knäckande. Tyvärr stämde inte lyckönskningarna och den visade sig vara exakt vad den utgav sig för…

Pete (Mark Whalberg) och Ellie (Rose Byrne) Wagner är ett lyckligt gift par som inte ser någon större idé med att skaffa barn. Ellies knasiga syster Linda kämpar dock dag ut och dag in med att få just barn men utan någon framgång. En dag när Pete och Ellie är ute på en golfrunda ventilerar Ellie en idé om att de också borde försöka skaffa barn. Pete tycker att de är för gamla och skojar istället om att de kanske borde adoptera en unge istället så slipper de ha gamla föräldrar i tonåren. Samma kväll söker Ellie upp en sida för adoption och visar Pete. De båda rörs till tårar av att se alla oskyldiga barnansikten, de beslutar sig för att ta kontakt med firman och eventuellt adoptera något av barnen.

Ellie och Petes blickar när de först får se sitt blivande adoptivbarn.

Nervösa och förväntansfulla rullar Ellie och Pete upp sin orimligt enorma bil på adoptivfirmans parkering för att gå på en föreläsning om adoption. Föreläsningen leds av den magnetiska kvinnan Karen (Octavia Spencer) och hennes trötta paragrafryttare till kollega Sharon (Tig Notaro). Det smärtar att se en så begåvad skådespelare som Octavia Spencer spela över på detta pinsamma sätt, hennes minspel och repliker skulle vara för teatrala även om de sades på en teaterscen. Detta visar sig dock vara ett kollektivt problem bland samtliga av skådespelarna. Anledningen till detta kan vi nog beskylla på ett tämligen förkastligt manus och ett allmänt oengagemang kring det. Det känns som att alla skådespelare bara vill få detta överstökat, betalt och glömt.

Efter mycket om och men beslutar sig Ellie och Pete för att adoptera en tuff 15-årig flicka med latinamerikanskt ursprung vid namnet Lizzy. Detta har dock en hake, hon kommer endast ansluta sig till familjen ifall hon får ta med sina två yngre syskon Juan och Lita. Pete och Ellie är först skeptiska men väljer ändå att testa. Över en natt går alltså familjen Wagner från två till fem personer. En resa som snart ska komma sig visa vara betydligt svårare än vad någon av Pete och Ellie hade vågat föreställa sig. Det finns partier i denna del då jag känner att filmen är på väg att accelerera och bli något. Jag skrattar till under flera tillfällen men tyvärr slutar det bara i översentimentala moralkakor.

Pete, Ellie, Lizzy, Lita och Juan (från vänster).

Det är tydligt att filmens primära uppgift är att sprida värme. Den ska ge oss tittare en känsla av mys så vi kan blunda åt filmens alla kvalitetsmässiga brister. Den försöker liksom vagga in oss i ett hjärndött tillstånd där vi inte längre ifrågasätter nånting utan bara åker med i den knasiga karusellen. Personligen har jag väldigt svårt för denna genre. Den typen av filmer kanske funkar att slå på TV:n klockan 16.00 på annandag jul men inte under så många mer omständigheter än just då. Som barnfilm betraktat är den väl helt okej. Den har trots allt ett fint budskap och är nog så pass tokrolig att ett barn skulle uppskatta den, även fast partier nog skulle bli svåra att hänga med i då de är för komplicerade.

Instant family har inte heller hyfsen att vara kort. Nej, nej, nej en lång tvåtimmarssittning är vad som väntar en när man bänkar sig framför detta. Jag tycker vanligtvis att två timmar inte är långt när det gäller filmer, det finns dock ett undantag och det är dessa typer av komedier. Jag kan ändå roas åt en dålig 1.5 timmars komedi av typen Baksmällan. Då kan historien ofta bara ligga på max i underhållning hela tiden och vi tittare kan slippa reflektera över kvalitet. Om sanningen ska fram kollade jag nog aldrig på klockan under någon av baksmällan-filmerna, det är ett kvitto nog på att de filmerna ”gjorde jobbet”. När en sån typ av film dock ska upp över 2-timmars sträcket blir det ofta bara plågsamt. Det krävs ofta en mer komplicerad dramaturgi för att det ska flyga, något som Instant family inte lyckas med.

Ellie och Pete med sina adoptions-handledare.

Jag vet inte om jag kan tillägga så mycket mer i min text angående detta spektakel till film. När manuset är tunnare än prinsessans Madeleines näsväggar finns det inte mycket att analysera eller processera. Som ni förstår tycker jag sannerligen inte om denna film, jag tycker den är alldeles för fånig och ostig. Den kan nog fungera utmärkt som mysfilm för vissa personer, och kanske bra som barnfilm för lite äldre barn.

Instant family finns att köpa på Blu-Ray sedan en tid tillbaka. Min recension utgick från att ha sett Blu-Ray exemplaret.

Jag ska knappast påstå att jag hade höga förväntningar på Instant family som film innan jag satte mig ner för att titta på den. Bara genom att beskåda omslaget förstod jag att det här till 99% kommer att vara en familjefilmsdoftande dramakomedi med tokrolig humor. Faktumet att regissören Sean Anders även skapat Daddy's home och That's my boy försvagar inte direkt min tes. Men, men en ska ju aldrig ha fördomar. Den kanske skulle visa sig att vara fantastisk, och knäckande. Tyvärr stämde inte lyckönskningarna och den visade sig vara exakt vad den utgav sig för... Pete (Mark Whalberg) och…

Review Overview

Betyg

30

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.