Inglourious Basterds

Det var snack om denna nästan så länge jag kan minnas att jag följt filmrykten på Internet. Quentin Tarantino skulle göra en remake på någon gammal bortglömd krigsfilm och jag hade svårt att känna mig överdrivet begeistrad. Ville hellre se vad han kunde göra med skräckfilmsgenren, men efter magplasket med Death Proof kändes det helt plötsligt rätt intressant, när han slutligen satte tänderna i ett så länge omtalat projekt.

inglourious_basterds50Ett specialförband under ledning av Aldo Raine (Brad Pitt – World War Z, Se7en) arbetar bakom gränsen i det tyskockuperade Frankrike under andra världskriget. Deras uppdrag är tämligen enkelt, nämligen att utklädda till civila demoralisera nazisterna genom att slakta så många av dem som möjligt. Av en händelse korsas deras vägar med den unga Shosanna (Mélanie Laurent – Now You See Me), en judinna som lever inkognito i Paris och driver en liten biograf, dit en större filmpremiär läggs. På denna premiär kommer några av de allra högsta hönsen inom Nazistpartiet att medverka, vilket gör den till ett utmärkt mål för ett attentat. I leken blandar sig även den ökände ”Judejägaren” Hans Landa (Christoph Waltz – Django Unchained, Green Hornet) som dels har ett knepigt förflutet med Shosanna och som dels visar sig vara betydligt listigare än sina övriga landsmän samtidigt som han dessutom har en egen dold agenda.

När jag såg filmen på bio var jag inte alls speciellt imponerad. Det som störde mig mest då, var även det jag hakade upp mig på nu, nämligen de ändlösa dialogerna som inte leder någon vart. Visserligen är de något mer tillspetsade än i exempelvis Death Proof, men när Landa börjar prata om råttor eller när en förhandlingsscen i slutet aldrig kommer någonstans, känner jag de gråa håren komma krypande. Tarantino lyckas stundtals bygga upp en slags spänning i dialogen, men tar det sedan ett varv för mycket och punkterar alltihop. Faktum är att det ligger en slags ironisk och självmedveten lyster över hela filmen, vilket gör att det aldrig känns på riktigt. När allt för många scener och repliker känns utstuderade berövar det tyvärr filmen på all emotionell slagkraft.

Film Title: Inglourious BasterdsHumorn fungerar däremot riktigt bra, speciellt då den används så varsamt. Aldo Raine är en karaktär som ser rolig ut, säger roliga saker och porträtteras väldigt träffsäkert av Pitt. Han hade lätt kunnat bli en enda dikeskörning om han fått ta för stor plats, men används nu väl avvägt. Jag blev även väldigt imponerad av skådespelarensemblen i stort, där de för mig ganska okända tyskarna är de som kanske sticker ut mest. I täten går Christoph Waltz, som tvingas brottas med några oändliga dialoger och monologer, men trots allt kommer undan med äran i behåll. Tycker även att Sylvester Groth gör mycket bra ifrån sig i rollen som Joseph Goebbels. Jag var i förväg väldigt skeptisk till Eli Roth som skådis, men han lyckas överraska mig ordentligt genom att mest låta sitt ganska uttrycksfulla ansikte göra jobbet. Han har förmodligen en större framtid som skådespelare än som regissör.

Historierna som utgör Inglourious Basterds är skickligt sammanflätade och skapar ett logiskt flöde fram till den storslagna finalen. Tarantino har en bra balans mellan vad som visas, vad som berättas och vad som bara antyds, vilket bidrar till ett riktigt bra driv. Det är även snyggt uppblandat med små tillbakablickar eller stickspår som antingen fördjupar en karaktär, klarlägger något eller bara bjuder på lite andrum. Genom hela filmen, och kanske främst genom dialogen, ruvar en känsla av att allt när som helst kan gå käpprätt åt skogen. När detta verkligen fungerar, vilket det ganska ofta gör, bidrar det till en härlig nerv som trots allt håller intresset uppe när det pratas på som värst.

Christoph-Waltz-in-Inglourious-BasterdsEn annan intressant aspekt är att vi för en gångs skulle får se en film som utspelar sig under andra världskriget och som inte har judarna som offer. Här får de istället huvudsakligen utgöra en slags blodtörstiga hämnare, som tar revansch på de som genom den verkliga historien såväl som filmhistorien, plågat dem i snart hundra år. Jag tyckte det kändes både spännande och fräscht, vilket även hela filmen gjorde vid en andra titt. Även om den har sina uppenbara svagheter, ser jag den som Tarantinos bästa sedan Jackie Brown. Hade han bara slagit ihjäl lika många darlings som nazister hade det till och med kunnat bli riktigt bra.

Den fiktiva propagandafilmen Nations Pride som spelar en inte obetydlig roll för handlingen i Inglourious Basterds, finns bland extramaterialet att se i sin helhet. Denna helhet är dock inte längre än ungefär sex minuter, vilket är ungefär hur länge det fortfarande är underhållande att se en man sitta i ett klocktorn och skjuta amerikanska soldater. Kortfilmen är regisserad av Eli Roth, som härmed förmodligen även gjort den bästa film han någonsin kommer göra. Fungerar fint som underhållande kuriosa.

Film Title: INGLOURIOUS BASTERDSDesto intressantare är det segment som kallas för en Roundtable Discussion with Quentin Tarantino and Brad Pitt. En styvt trettio minuter lång intervju med de bägge herrararna, genomförd av säkre Elvis Mitchell. Visserligen blir det en hel del ryggdunkande och tomprat om hur fantastiska alla medverkande var, men vi får även insikt i hur arbetet med att skriva manus samt arbeta fram karaktärerna gått till. Bitvis riktigt informativt och rakt igenom underhållande, då ingen av dem direkt kan kallas för blyg eller försynt. A Conversation with Rod Taylor är ungefär vad det låter som och är en kortare intervju med den rutinerade skådespelaren som bland annat berättar om hur han fick rollen. Taylor ger ett sympatiskt och ärligt intryck, men intervjun går aldrig direkt på djupet så tyvärr blir det aldrig riktigt intressant.

I The Original Inglorious Bastards, får vi en kortare titt på förlagan från 1978 samt träffa några av de inblandade i den produktionen. Regissören Enzo G. Castellari berättar om sin syn på den nya versionen samt berättar om de krav han ställde på Tarantino för att ge honom rättigheterna till namnet. Tyvärr är det alldeles för kort och underutvecklat, där merparten av de knappa sju minuterna består av en på tok för lång trailer.

INGLOURIOUS-BASTERDS-MICHAEL-FASSBENDER-8Featuretten som rör Nations Pride är en marginellt roande plojgrej, där några av skådespelarna ur filmen pratar om den in character. Hade kunnat vara småkul om man inte låtit Eli Roth spela filmens fiktiva regissör, då han fullständigt flamsar sönder tonen som de andra sätter. Det lättsamma temat fortsätter i en kort samling klipp där vi får se kvinnan med klappan improvisera en massa olika svammel innan varje tagning. Jag undrar fortfarande varför det finns med på skivan. Snäppet roligare är Hello Sally, som är en sammanställning av skådespelare och annat löst folks hälsningar till Tarantinos klippare Sally Menke.

Av mer akademiskt intresse är att titta på de olika trailers som fanns för filmen. En teaser, en amerikansk, en europeisk och en japansk version. Lite spännande är att man kan konstatera hur mycket filmen tycks ha marknadsförts i kölvattnet efter Kill Bill i Japan, något som även blir tydligt när man tittar igenom postergalleriet. Även de borttagna och i vissa fall förlängda scenerna är av marginellt intresse. Jag tyckte den som går under namnet Lunch with Goebbles var mest spännande, kanske mest för att man då fick lite mer tid tillsammans med Sylvester Groth.

eli-roth-and-brad-pitt-in-inglorious-basterdsSom sagt, i mina ögon är detta den bästa film Quentin Tarantino gjort på över tio år och även om den inte når ända fram är det fortfarande en bra film. Underhållningsvärdet är, trots den frustrerande utdragna dialogen, mycket hög och sammantaget är hela projektet skickligt genomfört. Utgåvan håller mycket hög nivå vad gäller de tekniska bitarna, medan extramaterialet är lite substanslöst.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.