I, Daniel Blake

Ken Loach tar ut sin ilska på samhällsutvecklingen under de senaste 20-30 åren där tidigare välfärdsbastioner som det brittiska välfärdssystemet allt mer byråkratiseras och privatiseras. Och han gör det med en mycket liten spelfilm om de vanliga människor som görs små inför systemet.

a-still-from-ken-loachs-palme-dor-winning-film-i-daniel-blake

Frustrationen är påtaglig. Ibland verkar det som att Loach talar genom sin huvudkaraktär Daniel (Dave Johns) när denne ställs inför en existens som arbetssökande eftersom ett frågeformulär per telefon värderat honom som arbetsför (mot inrådan av läkare, kirurger och rehabiliterare).

Daniel är en relativt lågmäld äldre man, änkling, med fyrtio års erfarenhet som snickare och med en stark yrkesstolthet. Efter en hjärtattack har han tvingats sluta men fortsätter med småprojekt för att hålla sig sysselsatt – om så bara i hemmet. Han verkar ändå ha förmågan att lysa upp vardagen, att nå ut till andra människor han möter. Han har ett nät av grannar och före detta kollegor som inte tvekar att erbjuda hjälp och han hjälpa gärna andra utan vare sig bitterhet eller tvekan. Av just den anledningen är det ännu mer beklämmande att se honom stånga sig blodig mot ett system där tjänstemän han träffar personligen beter sig som formulär och personerna över telefon maler på efter manus (om det nu inte är telefonkö): det här är bilden av en stat som skulle kunna erbjuda hjälp men som urlakat välfärden tills allt som finns kvar är byråkrati; blanketter och återvändsgränder. Via Daniel sänder Loach en smocka mot denna stat och arbetsförmedlingarna och callcenter som ställs som en buffert emellan beslutsfattare och de individer i behov av hjälp.

i-daniel-blake-film-trailer-still

På vägen blir Daniel vän med Katie (Hayley Squires) i en liknande men ännu mer utsatt position: hon har två barn att försörja som redan varit tvungna att ge upp en bit av sin barndom för att överleva armodet. Den subventionerade bostaden hon tilldelats ligger dessutom inte ens i den stad där barnen kallar hemma, långt ifrån Katies mamma, vänner och ungarnas skola. Daniel hjälper till så gott han kan medan Katie bokstavligen svälter för att barnen ska ha det någorlunda bra, vilket senare kulminerar i en upprivande scen på en matbank när hon inte kan hålla sig samman längre.

Och när har det någonsin i modern tid gjorts en scen om någon av arbetsförmedlingens kurser som inte varit skrattretande? (Äta sova dö är ett exempel) I, Daniel Blake försöker visa hur ett omänskligt system tar människor ur sitt sammanhang (geografiskt, professionellt, socialt, empatiskt) och misslyckas att hjälpa dem när de mitt i alla uppmaningar till ett ”personligt” CV glömmer bort att kompetens för arbetssökande är skiljt från kompetensen till arbete . Mellan skurar av tjänstepersonernas monotona svar kommer scener där medmänskligheten nästan framstår som brutal i sin nakenhet och insikten att inte ens välmenande privata donationer kan täcka de behov som ett brustet system skapar.

Om det är något som saknas (och jag är långt ifrån den första att påpeka denna brist) är det att de anställda på den arbetsförmedling som visas knappt begåvas med mer dimensioner än den hjärtlösa front de projicerar. Det här är uppenbart ett verk som vill provocera fram en debatt och uppmuntrar till att lägga dessa frågor på agendan. Men samtidigt som filmen lider mot sitt slut börjar Loach efter två finstämda tredjedelar också måla med bredare penseldrag. Både Daniel och Katies resor tar vändningar som inte alltid verkar logiska – inte därför att de känns otrovärdiga, men att de inte är tillräckligt underbyggda eller kopplade till andra scener. Istället sätter han punkt med ett regelrätt manifest som både sammanfattar och förklarar vad som varit uppenbart hela tiden. Hur deklarerande det än må vara går det inte att dra ner en regissör som brinner så starkt av harm att han inte kan hålla ihop sin film helt och hållet.

Ken Loach tar ut sin ilska på samhällsutvecklingen under de senaste 20-30 åren där tidigare välfärdsbastioner som det brittiska välfärdssystemet allt mer byråkratiseras och privatiseras. Och han gör det med en mycket liten spelfilm om de vanliga människor som görs små inför systemet. Frustrationen är påtaglig. Ibland verkar det som att Loach talar genom sin huvudkaraktär Daniel (Dave Johns) när denne ställs inför en existens som arbetssökande eftersom ett frågeformulär per telefon värderat honom som arbetsför (mot inrådan av läkare, kirurger och rehabiliterare). Daniel är en relativt lågmäld äldre man, änkling, med fyrtio års erfarenhet som snickare och med en…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com