Hypnotisören

Lars Kepler skrev med Hypnotisören en Da Vinci-koden. En bok som lästes av många och framför allt av läsarna som inte läser annars. Boken såldes till en mängd länder och Lasse Hallström lockades tillbaka till Sverige från Hollywood.

Hypnotisören som bok är en bladvändare. En ”måste-läsa-lite-till” som går i högt tempo och som i sig är filmlik. Min första tanke var att det skulle gå lätt att överföra boken till film och att det borde göras. Nu står vi här med filmen Hypnotisören, som likt sin litterära förlaga griper tag och håller fast, om än på ett annat sätt. Kritiken har stundtals varit massivt negativ. Det gnälls på allt och lite till och efter att ha läst drakarnas ord (Svenska Dagbladet, DN, Aftonbladet) konstaterar jag att svenska proffstyckare, till stor del måste haft tankarna på helt andra håll än på filmen när de suttit där i salongen med sin lilla lamppenna.

För dig som undrar vad Hypnotisören handlar om kan nämnas att det sker brutala mord, och då pratar vi inte något standard Beck/Wallander-mord utan av den sorten som verkligen är otäckt och känns. Skildrat på ett obehagligt skickligt vis av Hallström som även briljerar med snygga och kalla bilder av ett lite sorgligt Stockholm. Långt ifrån Jens Fischers solstänkta Mälaren-bilder där skönheten värker i varje andetag. Mord och död får polisen Joona Linna att åka iväg på anropet trots att det snarare faller på Stockholmspolisens bord, medan Joona tillhör Rikskrim. Väl där inser Joona att det handlar om flera mord kopplade till varandra. När han undersöker mordplatsen hittar han en överlevande, en ung pojke, svårt skadad och ej kontaktbar. På sjukhuset vankar han av och an i väntan på att läkaren Daniella ska ge honom besked. Han stängs ute, ses på med misstänkta ögon som om de inte vill att han stör. Samtidigt vill Joona hitta ledtrådar och när det konsteras att pojken fortsätter vara okontaktbar tipsar läkaren om Erik. Kanske kan han hjälpa till? Erik som är expert på akuttrauman och hypnos.

Lasse Hallström har inte varit på den här sidan Atlanten på länge, men nu kliver han in och visar vad år i Hollywood kan göra för yrkesskickligheten. Det är hög fart, men det finns också stora delar relationsdrama där Erik och hans fru kämpar med sitt förhållande sedan han varit otrogen. Det påverkar deras vardag, deras sätt att vara med varandra och det påverkar deras son Benjamin som går mot tonåren och i vilket fall som helst inte har det helt lätt. Här plockar Hallström upp en del som han baserar stora delar av filmen på. Det blir inte en standardiserad polisfilm där fokus ligger på utredning. Det blir två parallella handlingar som glider i och ur varandra och skapar dynamik så stark att jag i mitten av filmen får tårar i ögonen. Inte på grund av stråkar och påtvingad sentimentalitet utan på grund av, och tack vare, en fantastisk Lena Olin.

Hennes prestation är Oscarsklass, eller allra minst en Guldbagge och med stora möjligheter att ro hem skådispris över Europa och vart den nu kommer att visas. Det är sällan skådespelare lyckas med den äkthet som Olin förmedlar. I intervjuer har hon pratat mycket om att ”spela” på svenska och att det ger henne tillgång till språket på ett sätt hon saknar när hon jobbar i USA. Det märks att hon är ledig i språket och att hennes minspel tillsammans med replikerna andas rent och glänsande guld. Mikael Persbrandt är bra även han. Ingen doft av Hamilton, inga drag av Gunvald Larsson. Bara en man som är djupt tyngd av sina misstag och som lyckas balansera fram en person som passar perfekt med Erik i boken. Tobias Zilliacus som Joona Linna spelar även han övertygande och kommer att vara en stjärna inom svensk film under år framöver. Enormt imponerande och påminner även han om bilden jag fick av Joona i boken.

Finns det problem då, i överföringen mellan bok och film? Självklart. Det vet vi redan från början och det blir tydligt vilka delar som Hallström tagit bort. Med rätta också, till viss del. Borta är det fokus på Eriks stunder ihop med en grupp som ingår i ett forskningsprojekt som finns i boken. Det hade blivit för svårt att gå in på med bara en film. Däremot finns det karaktärer som handlar på ett sätt som i boken får sin stund av förklaring men som inte förklaras i filmen, vilket gör att vissa saker skapar logiska luckor. Synd på ett bra manus och lite märkligt att man i vissa delar förenklat som man gjort. I övrigt finns inga problem, men de som nämns drar ned betyget något.

För att knyta an till början av texten vill jag nämna att kritiken som finns hos våra kritikerkollegor, och som vänder sig mot att Hallström filmar ett kallt Stockholm från ovan och återkommer till bilderna 4-5 gånger under filmen, är överdriven. Det bidrar helt klart till filmens stämning och till att miljöerna känns skrämmande obekanta. Borta är det Stockholm vi vant oss vid och det är en tillgång för filmen. Vem som helst får tycka vad som helst, men jag ber dig som läsare att vara öppen i sinnet och ge den här filmen en chans och inte bli rädd för att kritikerna där ute gått samman i klunga, doppat huvudet i sanden och valt att tycka lika. Och du som gillar bild kommer inte att bli besviken.

Så har vi kommit till en sammanfattning och ja… tja… jo… det här blev bra. Det blev riktigt bra. Det blev två till tre missar i manuset, men ändå en kompetent film som är annorlunda mot det som visats inom svensk film tidigare. Lasse Hallström är en begåvad regissör och han får sina skådespelare att briljera. Lena Olin lyser klarast av dem alla och personerna bakom pseudonymen Lars Kepler kan vara nöjda med hur filmen blev. Våga se den. Våga bli överraskad och stundtals, om inte hypnotiserad, så i alla fall trollbunden.

 

About Mikael Maad

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.