Husdjurens hemliga liv 2 (BluRay)

Precis när jag hade sett färdigt den här filmen (jag såg den aldrig på bio) gick jag in på IMDb för att se betyget. Jag noterade att den hade exakt samma betyg som föregångaren. Lustigt, tänkte jag, eftersom jag hade suttit och funderat över att jag tyckte ungefär samma. De två filmerna är inte på något sätt identiska, men de har exakt samma förtjänster som saker som talar emot dem. Mer om det snart.

För den första filmen, med andra ord ”Husdjurens hemliga liv” om det var väldigt otydligt, var rolig och infallsrik, och livfullt animerad. Man skulle, kanske lite sökt, kunna säga att Husdjuren-världen är som Toy Story-världen i det att huvudpersonerna har ett helt eget liv parallellt med deras mänskliga ägares. Vi får följa framförallt Max, en liten Jack Russel-hane, som levt ihop ensam med sin ägare Katie och hundkompisen Duke. Från förra filmen har också bortskämda och självupptagna grannhunden Gidget, gangsta-kaninen Snowball (mästerligt röst-satt av Kevin Hart), och övergödde katten Chloe fått följa med. Filmen startar med att Max matte Katie träffar en man som hon gifter sig med, och snart har familjen utökats med en bebis. Max blir överbeskyddande och nervös och är rädd och neurotisk över allt. Han tar det som sin livsuppgift att skydda den nya familjemedlemmen. Så långt följer historien en förståelig och rak linje, om än extremt förutsägbart. Så förutsägbart att jag redan här, mindre än tio minuter in i filmen, kände mig besviken. Ingen bra början. Men så sätter alla andra karaktärers historia igång, och dessa är helt annorlunda – och blir också ursäkter att bygga upp underhållande fysiska och visuella skämt. Problemet är att det känns som att ingen av dessa sidohistorier hör ihop med någon av de andra karaktärernas. Det är flera storylines som löper jämte varandra. Skämten kommer i en lagom jämn ström och många av dem är också väldigt roliga, men som långfilm betraktat är det splittrat. Vissa av skämten är dock så roliga var och en att de motiverar en genomtittning – till exempel är payoffen (ursäkta svengelskan) efter den långa historien om Gidget som ska omskolas till katt för att kunna lura sig in hos Galna Katt-tantens flock för att återhämta en ditrullad leksak helt obetalbart bra. Det finns ytterligare några sådana skämt där jag skrattade högt för mig själv – en kort sekvens i veterinärens väntrum är också ett bra exempel där man låter de komiska infallen flöda fritt. Detta skulle också kunna vara exakt de ord jag hade skrivit efter att ha sett första Husdjuren-filmen: en splittrad historia där man givit utrymme åt komiska infall som inte alltid för historien framåt men som görs bara för att de ska vara roliga. Helt okej med mig – men det är frustrerande när man tänker att det kunde blivit en bra film också. En av dessa historier rör en vit tiger som sitter i bur och blir plågad av en djurtränare på cirkus – en historia som endast och enbart är inslängd för att röra om i våra hjärterötter, men som en vuxen publik snarare känner sig manipulerad av.

Det blev lite skriverier under produktionen eftersom Max röst i första ”Husdjuren” spelades av Louis C.K. Sen åkte han ut i kylan på ett sätt som förmodligen inte undgått någon, men då man i ett försök att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att man löser problem genom att stoppa dem under mattan får vi istället höra komikern Patton Oswalt i rollen som Max. Vilket han gör med den äran. Men att byta ut rösterna klistrar fast #metoo på en animerad film på ett sätt som knappast någon tjänar på. Det är förstås en diskussion för en annan dag, men det är det som är min poäng – det hade knappast diskuterats alls om hans röst hade fått stanna kvar.

Rösterna hör annars till filmens största styrkor (och eftersom det här är en recension som riktar sig till vuxna, så pratar vi de engelskspråkiga rösterna här), och speciellt en röst fick mig att börja fundera vem som låg bakom – innan jag insåg att det är Harrison Ford i rollen som Rooster, den gamla gårdshunden som lär Max att bli av med sina rädslor. Ford gör sin debut i dessa sammanhang, och han funkar bättre än man kanske spontant tror – Ford är inte direkt känd för att jobba med sin röst.

Sammanfattningsvis är ”Husdjurens hemliga liv 2” underhållande, men lämnar en känsla av den kunde varit så mycket mer intressant med en story som håller ihop. Talangen och infallen finns där, men i den hårda konkurrens som nu finns när det gäller animerad film kan den ha svårt att stå upp på egen hand.

Bluray-utgåvan innehåller det vanliga extramaterialet – några bortklippta (ej färdig-renderade) scener, några korta filmer om hur man producerade filmen, och två kortfilmer med karaktärerna i andra sammanhang. Det gamla vanliga, vill man nästan lägga till. Vad gäller ljud och bild är det svårt att invända på något – det blir inte så mycket krispigare än så här.

Precis när jag hade sett färdigt den här filmen (jag såg den aldrig på bio) gick jag in på IMDb för att se betyget. Jag noterade att den hade exakt samma betyg som föregångaren. Lustigt, tänkte jag, eftersom jag hade suttit och funderat över att jag tyckte ungefär samma. De två filmerna är inte på något sätt identiska, men de har exakt samma förtjänster som saker som talar emot dem. Mer om det snart. För den första filmen, med andra ord "Husdjurens hemliga liv" om det var väldigt otydligt, var rolig och infallsrik, och livfullt animerad. Man skulle, kanske lite…

Review Overview

Film
Utgåva

Summary : En godkänd film som ändå får svårt att hävda sig i den starka konkurrensen av animerade filmer.

50

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.