Hunger

Filmen som innebar genombrotten för både den debuterande regissören Steve McQueen och skådespelaren Michael Fassbender, är en stilsäker skildring av strejkerna i ett brittiskt fängelse under tidigt 80-tal.

hunger674Under IRAs kamp för ett självständigt Nordirland fängslades en rad av deras medlemmar som kriminella eller terrorister, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på de dåd som utfördes. England vägrade dock att ge dem status som någon form av politiska fångar eller erkänna att de brott de var dömda för hade politiska motiv. För att demonstrera mot detta och hur de behandlades i fängelserna valde fångarna att iscensätta en rad strejker, bland annat att vägra tvätta sig samt att kleta in sina celler med avföring. Det slutliga vapnet när överheten inte ville ge vika var hungerstrejk.

hunger2Efter att ha presenterats för några fångar som gör sitt bästa med att tömma ut urin i korridorerna, måla väggarna bruna och se allmänt ovårdade ut, får vi träffa mannen som kommer att stå i händelsernas centrum. Han heter Bobby Sands och spelas av Michael Fassbender (Prometheus, Haywire) som här fick sitt genombrott genom att visa upp ett fantastiskt intensivt personporträtt, och samtidigt svälta ner sig själv obehagligt mycket för rollen. Det senare är jag inte överdrivet imponerad av, men insatsen i övrigt är prickfri och nästan självlysande, utan att för den skull vara överdrivet spektakulär. Fassbender kommer långt med bara sin blick. Även om ingen skugga ska falla över någon av de andra skådespelarnas insatser känns det lite synd att nästan halva filmen gått innan vi presenteras för honom på allvar. Scenen där han samtalar med en fängelsepräst i en enda lång tagning som vara i över 15 minuter är ju imponerande bara den, även om det knappast gör filmen.

hunger9Regissören Steve McQueen, som sedan gjorde Shame, även den med Fassbender i huvudrollen, hade en rad kortfilmer på sitt samvete innan Hunger blev hans långfilmsdebut. Han tar verkligen fasta på stil och försöker hitta sitt eget estetiska uttryck genom att minutiöst rama in varje bild. Tyvärr tar hans Kubrickska fascination för centrerade bilder och omsorgsfulla sammanfogande av dessa fokus från att det faktiskt finns ett drama att berätta, åtminstone inledningsvis. Det hade inte skadat att tona ner det visuella eller åtminstone försöka få det mer i samklang med det smutsiga och tunga som berättas. För mig skapade det en distans som jag hellre hade varit utan. I takt med att filmen utvecklar sig och Fassbenders karaktär kommer in i handlingen, slutar jag däremot tänka hur utstuderat mycket är, något jag gärna hade gjort lite tidigare. Nu berövar det lite av den kraft som filmen hade kunnat få annars.

HungerFör det går inte att komma ifrån att det finns rejält med tyngd i Hunger trots allt. Jag blir alltid förtvivlad över att se hjälplösa människor försöka vinna strider mot någon som vägrar se dem, än mindre ge vika. När McQueen dessutom väver in uttalanden från Margaret Thatcher som benhårt vägrar erkänna fångarna som något annat än kriminella, spär det på ilskan jag känner. Fienden till min fiende måste ju på något vis vara min vän, så jag känner att kunskapsluckan jag sitter inne med kring IRA och Nordirland är något som ska täppas igen. Vill man se ett jobbigt drama med en del fantastiska skådespelarprestationer, stilsäkert foto kring ett frustrerande ämne har man kommit rätt. Även om den är långt ifrån perfekt så är den underbart brittisk.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

2 comments

  1. Steve McQueen är i grunden konstnär vilket jag tycker man se klart och tydligt i hur han använder kameran och monterar upp bilderna. Det är helt klart ett annat sätt att berätta historien än många hade valt men jag gillar filmen av just den anledningen. Just att låta kameran vila och utan ord berätta historien tycker jag fungerar mycket bra här.

  2. Erik Nyström

    Lite väl stiliserat för min smak, åtminstone till en början. Vackra bilder, visst, men det tog fokus från berättelsen. Men det är väl ganska typiskt för en debuterande regissör och förhoppningsvis lyckas han få stil att gifta sig bättre med innehållet i ”Shame” som jag tänkte se någon gång snart.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.