Hugo Cabret

Martin Scorsese inleder sin nya film Hugo med en deklarering: från fågelns allseende perspektiv glider vi till tonerna av en tickande klocka in i det gamla, nostalgiskt gulskimrande, drömska P-A-R-I-S. Med en hissnande kamerarörelse åker vi sedan med full fart, från von oben-vinkeln, rätt in i en tågstation för att stanna på ett pojköga som tittar ner på den perrong vi just svept förbi. Det är ett anslag som heter duga och sätter tonen för sagan som vi ska bevittna. För det här är en självmedveten film med massor av metablinkningar, dels till filmhistorien, men även till filmtittandet och fantasins magi. Till sin hjälp har Scorsese denna gång en rejält tilltagen scenografibudget, 3D-teknik och en populär barnbok.

Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en föräldralös pojke som bor på en tågstation, där han i lönndom ser till att sköta den alkoholiserade farbroderns (Ray Winstone) ämbete: ta hand om stationens alla klockor. Pappan var (Jude Law) klockmakare och en mästare på mekanik, ett intresse som den unge Hugo tagit över. Stationen ruvar på karaktärer, bland annat den barnhatande småpåven till inspektör (Sacha Baron Cohen) som man bör hålla sig undan, för han skickar gladeligen iväg varenda unge utan päron till barnhemmet. Där finns också den buttre leksaksbutiksägaren George (Ben Kingsley) och hans guddotter (Cloe Moretz).

Hugo är ett ohämmat kärleksbrev till filmens barndom och främst till filmaren Meliés, den franske bildmagikern som med trickfilmningar och otroliga scenbyggen tog mediet till en ny nivå i början av 1900-talet. Men det är också en spännande äventyrsberättelse som tar både sig själv och sin publik på fullaste allvar, något som få familjefilmer är förunnande. Det är befriande att se karaktärer som är komplexa, både skrämmande och vänliga, i den här typen av genrefilm. För det är en svår balansgång: historien måste vara tydlig utan att vara tråkig om den ska uppskattas av spridda åldrar. Hugo lyckas framförallt under den andra timmen (ja den är lite väl lång) med denna svåra konst och är då skamligt underhållande.

Stundtals tar teknik-bonanzat över, för även om det är ett fantasirikt berättande, slår ibland tv-spelsestetiken knut på sig själv. Det blir då lite sökt och man skruvar obekvämt på sig i salongen, helt plötslig oerhört medveten om att det är en film man betraktar. Oavsett hur mycket damm och ånga som virvlar ut från duken så är det paradoxalt nog enkla dialogscener som är de mest spännande. Mycket tack vare Ben Kingsleys makalösa närvaro och absoluta gehör för dramatiska pauseringar.

Scorsese har gjort en film som talar till den innersta barnsligheten i oss alla: den naiva tron på det fantastiska, på fantasin. Han har gjort det på ett fantastiskt sätt och Hugo fullkomligt vibrerar av denna yviga berättarglädje. Ibland blir det lite väl mycket kaka på kaka, men när det flyter, gör den det med glans. Man finner sig då sitta med ett lyckligt leende på läpparna och frossa i den visuella fest som spelas upp framför en.

About Carl Markusson

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.