House on 92nd Street

Spionfilmer handlar ofta om kalla kriget, men faktum är att det givetvis skedde en hel del skuggspel med mikrofilmer, hemliga mötesplatser och chiffer tidigare än så. Som tur är fanns FBI där för att rädda dagen.

Gränsen mellan dokumentär-, propaganda- och spelfilm suddas ut fullkomligt i denna historia som berättar om infiltrationen av en tysk spionring i USA under andra världskriget, där jakten på att först konstruera en atombomb var i full gång. Inledningsvis berättas det av en ständigt närvarande speakerröst om hur FBI arbetar och vilka tekniska hjälpmedel de använder sig av. Mycket är filmat på plats, något som inte var vanligt på 40-talet, en del material är hämtat från byråns egna övervakningsfilmer och många av birollerna spelas av personerna de porträtterar. Ambitionen är att uppnå högsta möjliga realism och sedan blanda det med en spionhistoria vi väl känner till om den hjältemodiga agenten som under fingerad identitet nästlar sig in hos fienden, med hotet om att bli avslöjad ständigt hängande över sig.

Fokus ligger på att förklara händelseförloppet, hur spioneriet går till och vilken fantastisk organisation FBI är, med massvis av tekniska hjälpmedel som ingen tidigare skådat. Naturligtvis blir då karaktärerna lidande och det är mycket svårt att investera ens en gnutta känslomässigt engagemang i hur det ska gå för huvudkaraktären. Stora delar av filmen blir därför en väldigt steril redovisning, där det snarare känns som jag tittar på en rörig och föga objektiv dokumentär. När musiken, inte helt olik ledmotivet till Polisskolan, skruvas upp samtidigt som speakerrösten med illa dold stolthet vomerar superlativ om hur förträffliga FBI är, blir smaken av propaganda- eller rekryteringsfilm kväljande. Kanske hade den här filmen ett syfte när den gjordes, strax efter krigsslutet 1945 och förmodligen fanns det hos den biogående publiken då ett genuint intresse av att ta del av spelet bakom gallerierna, men snart 70 år senare fungerar det inte alls lika bra.

Allt är däremot inte dåligt. Flera av scenerna som är hundra procent spelfilm är välregisserade och snygga, samtidigt som flera av skådespelarna fungerar bra. William Eythe i den extremt otacksamma huvudrollen kommer undan med någon slags enkel stilighet, personlige favoriten Leo G. Carrol (dyker upp i många Hitchcockfilmer) är lika bra som alltid i en liten roll och den för mig helt okända Signe Hasso är grymt cool i rollen som skurk. Jag önskar att jag hade fått se mer av dem och mindre av den torra propagandan. Dess status som Film Noir får dessutom betecknas som något tveksam.

Att nämna att det medföljer ett kommentarspår på en utgåva i serien Fox Film Noir börjar vid det här laget kännas överflödigt, men det finns trots allt där, levererat av filmvetaren Eddie Muller. Utöver det är det ganska tunt, men samtidigt ungefär vad man kan begära av en film som knappast etsats sig fast bland de tidlösa klassikerna. Man kan gott hoppa över denna med gott samvete.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.