House at the End of the Street

Åh, fy så tråkigt. Ska man behöva skriva ännu en sågning av en skräckthriller? Det är det första jag tänker när jag sett House at the End of the Street. Tyvärr har jag inget annat val än att hala fram fogsvansen, filmen håller inte godkänd standard ens i nedförsbacke. Den hade kanske undkommit om den åtminstone hade försökt och inte bara lagt upp sig själv på sågbocken med blottad strupe.

Mamma Sarah (Elisabeth Shue) och dottern Elissa (Jennifer Lawrence) flyttar från Chicago till ett stort hus vid skogens utkant i den lilla staden Woodshire. Ett nytt liv i lugn och ro ska precis påbörjas när hemskheter om det gamla grannhuset berättas för dem under ett party hos några andra grannar. En familjetragedi, där dottern mördat föräldrarna och sedan löpt till skogs och försvunnit, ligger några år tillbaka i tiden och rykten spetsade med ovetande har gjort att den enda överlevande drabbats hårt av stadens skvaller. Det är familjens son Ryan som nu levande i ensamhet är hårt ansatt av jämngamla vilka hyser ett oförklarat hat gentemot honom. Elissa förstår inte varför och eftersom hon är tonåring blir hon såklart nyfiken på pojken och hans eländiga liv.

Hemligheter kryddat med knäpphet, det är vad det handlar om här. Fast ingredienserna är så gamla och torra att ett mirakel hade behövt inträffa för att detta skulle bli bra. Det blir ju inte alls dåligt per automatik bara för att det andas B-film, så därför känns det sorgligt att det ska vara så svårt att hålla den slitna skräckfanan lite högre än så här. Om inte annat skulle jag känt mig nöjd ifall filmen kunde bjuda på mer spänning. När jag säger B-film så menar jag scener som när Elissa utan någon annan egentlig anledning än nyfikenhet går ner i en mörk källare. Vad tror hon ska hända där egentligen? Det hör till, men det är ju långt ifrån smart skrivet.

När man sedan snott, eller åtminstone influerats lite grann av en klassisk scen ur en lika klassisk film ur en liknande genre, så blir jag för ett ögonblick nästan lite upprymd och hinner tänka att det var lite kul. Sedan kommer jag snabbt till sans och inser att det inte blev så bra ändå. Kanske borde jag inte berätta vilken film jag tänker på, men vill du inte veta så får du väl hoppa över titeln som man endast kan höra när lammen tystnar. För ordningens skull ska det också tilläggas att just den här scenen är det enda de två filmerna har gemensamt. I övrigt är de så olika som ett par filmer kan vara. House at the End of the Street bjuder nämligen inte på ett uns av skickligt utpytsade ledtrådar, stegrande spänning eller ett begåvat manus. Man har istället koncentrerat farligheterna till att främst handla om ljudeffekter och de uttjatade hoppa-till-greppen när man försöker skrämmas. Jag blir inte förvånad när jag ser att manusförfattaren är samme förövare som ligger bakom haveriet Dream House, storyn i dessa två filmer är ju dessutom påtagligt lika.

Historien är kanske inte den allra sämsta man sett, men samtidigt blir den aldrig något som skrämmer sådär som man önskar. Förvisso noterar jag en smula anspänning i kroppen under slutet. Att numera få se något riktigt otäckt är nästan en lyx som åtminstone jag knappast finner bland moderna skräckfilmer, utan snarare i dokumentärer eller genom att gräva i arkivet. Jag kan tycka att det är lite ängsligt av filmmakarna att de så sällan vågar hoppa över twisten som alla ändå sitter väl förberedda på, särskilt när det i just detta fall står skrivet på omslagets framsida att just denna twistvariant dessutom är ”awesome”. Visst finns det undantag och de jag kommer att tänka på först råkar vara The Awakening som hade många fina stunder och var finessrik, trots sin twist. Eller varför inte gräva djupare i arkivet där man hittar toppnoteringar som till exempel Halloween. Det finns fler saker som stör rytmen i House at the End of the Street, inte minst klippningen som flera gånger nästintill är skakande dåligt utförd och man kastas från en scen till en annan utan att de limmas ihop.  

Hur Jennifer Lawrence hamnade i den här filmen är obegripligt. Listan av tillgängliga roller för henne borde varit kilometerlång bara efter insatsen i Winter’s Bone och producenterna för den här filmen måste blivit tokiga av lycka som kammade hem ett så lavahett namn. Hon kan inte göra mycket med varken sin talang eller karaktär, utan är helt enkelt fången i ett svagt manus, ofta med en motspelare i Max Thieriot som inte alls lirar boll. Scenerna dem emellan är snustorra och känns som provfilmningar, vilket någon borde förstått och stoppat detta på ett tidigt stadium. Jag tycker ändå att hon är det minst dåliga med filmen när jag märker att hon kan se rädd ut och hon förblir den enda anledningen till att någon ska se den över huvudtaget. Elisabeth Shue spelar sin oroliga mamma precis som man förväntar sig att hon ska göra och hur extratråkigt blir inte det? Som ni hör så utgår de emotsedda ruggigheterna i House at the End of the Street, vilket lämnar kvar endast ännu en förolämpande blek kopia av någon bättre skräckthriller.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.