Horizon: Zero Dawn

Jag vet inte exakt vad det var som lockade mig med Horizon: Zero Dawn när jag 2015 såg det för första gången på E3 mässan. För på pappret så lät det som en usel b-film utan dess like: en vit, rödhårig kvinna jagar robotdinosaurier i en dystopisk framtidssaga där mänskligheten återgått till primitiva stamsamhällen efter att en okänd katastrof förstörde civilisationen. Förmodligen var det just det faktum att jag trodde att detta extremt påkostade spel var dömt att misslyckas som fick mig att längta och hoppas på att jag skulle ha fel. Och jag kunde inte ha haft mer fel.

Horizon: Zero Dawn är bland de det bästa och vackraste spelen till denna konsolgeneration. Världen ser bedårande levande ut då allt från de större levande varelserna till det minsta lilla löv, grässtrå och snöflinga har sitt eget dansande rörelsemönster. Jag spelade Horizon på en PS4 Pro och en 4K TV men testade även att jämföra den med en HD TV och det ska sägas att skillnaden var markant med den uppskalade grafiken.

Vår protagonist är Aloy, en ung och föräldralös kvinna som sedan födseln av okänd anledning blivit utfryst från resten av samhället. Hon har spenderat hela sitt liv med intensiv träning för att bli den bästa jägaren och bågskytten för att en dag kunna bevisa sig inför det rådande matriarkatet och förhoppningsvis bli en del av samhället och få reda på vad som hände med hennes föräldrar. Hela historian är omsorgsfullt berättat och mystiken kring de korrupta mecha-dinosaurierna och vad som hände med den forna civilisationen är såpass engagerande att jag konstant dras tillbaka till Aloys värld. Det är lite synd att slutet var något otillfredsställande och uppenbart förbereder för en uppföljare och oundviklig franchise.

Själva spelmekaniken är i sig inte mer unik än att vi springer, hoppar, klättra, skjuter och slåss. Vi har sett liknande spelstrukturer i både Tomb Raider, Uncharted och Assassin’s Creed-spelen. Men det som skiljer Horizon: Zero Dawn från sina motparter är hur extremt olika taktik en måste för att besegra de olika fiendetyperna. Det går inte att springa med sin båge och skjuta på allt som rör sig och likt Assassin’s Creed-spelen bara slå på en och samma knapp och ha ihjäl allt som rör sig. Det gäller att lägga ut fällor, smyga, kamouflera sig i gräset för att invänta det perfekta momentet för att utföra dödsstöten. Allt med ett smidigt, smart och lätthanterligt kontrollschema.

Det är inte många spel som fått mig att känna mig som en riktigt mästerlig krigare där varje slag eller skott varit väl utstuderat, tajmat och planerad. Jag gillar Horizon: Zero Dawn rejält och hoppas på att nederländska Guerilla Games vågar fortsätta sin historia i samma galna riktning som de gjort med första spelet. Jag hoppas att de forsätter våga ta ut svängarna och introducerar nya, oväntade vändningar i handling och design och förstår hur uppfriskande det är med en så välarbetad kvinnlig huvudkaraktär som Aloy.

Jag vet inte exakt vad det var som lockade mig med Horizon: Zero Dawn när jag 2015 såg det för första gången på E3 mässan. För på pappret så lät det som en usel b-film utan dess like: en vit, rödhårig kvinna jagar robotdinosaurier i en dystopisk framtidssaga där mänskligheten återgått till primitiva stamsamhällen efter att en okänd katastrof förstörde civilisationen. Förmodligen var det just det faktum att jag trodde att detta extremt påkostade spel var dömt att misslyckas som fick mig att längta och hoppas på att jag skulle ha fel. Och jag kunde inte ha haft mer fel.…

Review Overview

betyg

85

About Stefan Stanisic

Stefan Stanisic
En film-, scenkonst- och spelnörd som bor i Malmö. Jobbar som film och teaterregissör och har tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att försöka klara av det omöjliga uppdraget att se alla världens filmer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com