Hollywoods filmår 1939-det bästa någonsin?

Inklämt mellan den stora amerikanska depressionen som hängde över 1930-talets USA, och det stora världskrig som snart skulle komma, står året 1939 ut som en exceptionell pärla i en tidsålder som redan i övrigt är helt unik när det gäller film. Eftersom vi i år skriver 2019 i kalendern så betyder det att det är väldigt många fantastiska filmer som fyller 80 år i år.

Ett flertal av de filmer som kom 1939 har letat sig in i det kulturella godset, till exempel citatet “Frankly my dear, I don´t give a damn” eller uttrycken Yellow brick road, Wicked witch of the west….och så vidare. Men det är inte bara Borta med vinden och Trollkarlen från Oz som bör kommas ihåg, detta år kom också Diligensen, Mr Smith i Washington, Goodbye Mr. Chips, Ninotchka, Endast änglar har vingar, Kvinnorna, Intermezzo, Svindlande höjder, Möss och människor….och det är bara det översta skrapet på ytan. 1939 är året som man kan fortsätta gräva i väldigt länge.

Varför, blir då frågan. Det skulle ju kunna vara ren slump-av över 100 år med film måste något år stå ut lite mer än andra. Men som GW säger-”jag tror inte på slumpen”, och det är knappast det här heller. Innan vi tittar närmare på några av filmerna så kan vi titta på hur Hollywood fungerade vid den här tiden.

Ljudfilmen hade funnits i allmänt bruk i ganska precis tio år vid det här laget. En stor mängd gamla stjärnor hade försvunnit i skiftet mellan stum- och ljud-film, och många nya hade hunnit etablera sig, några hade också överlevt övergången (Charlie Chaplin till exempel). Nästa stora uppfinning var färgfilmen, som hade börjat användas i fler och fler produktioner.

1939 var peaken på Hollywoods kontraktsystem som innebar att stjärnor var knutna till en viss studio, och i princip kunde studion sätta dem i vilken film som helst, mot vilken motspelare som helst, och vägrade du kunde du bli stämd för kontraktsbrott. Endast de allra största stjärnorna vågade knorra och protestera, men det var sällan som de hade något för det. Några år senare skulle de som jobbade i Hollywood bilda fackföreningar och det gamla systemet med arbetskraft på kontrakt skulle därmed försvagas, om än inte helt försvinna förrän långt senare. Att folk som gick på lön organiserade sig var förstås suspekt och något som skulle ses som kommunistiskt. Men 1939 var Hollywood en film-fabrik som spottade ut filmer, och hade man sagt att en film skulle ha premiär ett visst datum, så hade filmen premiär den dagen, med väldigt få undantag. Man kan tycka vad man vill om det gamla löneslav-systemet, men saker och ting blev gjorda i tid. 365 filmer hade premiär 1939, och då räknar vi bara premiärerna från de stora bolagen. Men det var just de bolagen som hade talangen knuten till sig, så väldigt, väldigt många av dessa 365 filmer höll hög kvalitet.  

Och folk gick på bio. Som galna. Det fanns inte så mycket annat-sitt hemma och lyssna på radio, läs en bok, eller gå på bio-gissa vad folk valde. 80 miljoner biobiljetter såldes i USA detta år…i veckan! Folk hade tid och råd och numera någorlunda trygghet, men depressionen låg fortfarande nära i minnena hos folk. Därför handlar också väldigt många filmer från den här tiden om “vanliga”, hårt arbetande människor-Dorothy i Trollkarlen från Oz är en bondflicka som kommer till ett sagoland, Mr Smith i Washington handlar om en anonym småstadskille som blir utsedd att sitta i senaten, och förstås fanns det massor av western-filmer.

Flera landmärken kan fästas till detta år också-följande årets Oscarsgala vann Hattie McDaniel som första afro-amerikan en Oscar för bästa kvinnliga biroll.

Vi går igenom NÅGRA av de filmer som är värda att komma ihåg fortfarande, exakt 80 år senare.

Trollkarlen från Oz

We represent the lollipop guild…

Detta är egentligen en väldigt bisarr film, om man skulle titta på den och börja plocka isär den bit för bit; men det ska man inte-här är ett utmärkt exempel på uttrycket “helheten är större än detaljerna”. Trollkarlen från Oz hade faktiskt filmats flera gånger innan detta (några versioner finns med som extramaterial på bluray-utgåvan som gavs ut till 70-årsjubileet), men den här versionen är den som för alltid kommer finnas inskriven i filmhistorien. Regi av Victor Fleming och Judy Garland i rollen som Dorothy, Trollkarlen är en film som idag både är lagom fånig (dansande dvärgar i kroppsmålning! Sjungande fågelskrämmor! Lollipop-guild!) och fängslande-fantastiska sånger och sprudlande koreografi. Första delen av filmen är i svart-vitt, för att sen övergå till färg när Dorothy landar i landet ovan regnbågen-man ska komma ihåg att färgfilm var hyfsat nytt det också. Och på tal om färg-Technicolor har väl sällan sett så vackert och pastelligt ut som i den här filmen. Konkurrensen skulle väl i så fall bestå av….

Borta med vinden

Världens mest sedda film, om man räknar antal betalda biobiljetter, och lägger man sen till fysiska kopior som står hemma hos folk så kommer den titeln hålla sig länge till. Regi…..wait for it….Victor Fleming. Vänta, läste jag inte hans namn alldeles nyss….jo, precis. På samma år regisserade han både Trollkarlen från Oz och Borta med vinden, ett bra år i varje mans karriär, får man väl säga. Han tog över efter George Cukor som efter två års arbete med filmen fick sparken efter några veckor. Fleming styrde upp skutan, lyckades få Clark Gable på bra humör, körde hårt med nyfunna stjärnan Vivienne Leigh (som är med i nästan varje scen i den över tre timmar långa filmen) och fick tempo och energi i en historia som är lång, men fängslande och vindlande. Baserad på en bok som var en storsäljare och släppt så tätt inpå som 1935, är Borta med vinden egentligen David O. Selznicks film. Det var han som producerade och drev projektet hårt-han offrade egentligen allt för att få det att gå iland, men var också smart nog att spela på bokens popularitet, hand anordnade tävlingar runt om i staterna för att hitta rätt skådespelerska till rollen som Scarlett O´Hara. I slutändan tog han en helt okänd, Vivien Leigh, som dessutom var från England.

Borta med vinden ser fantastisk ut ännu idag och är urtypen för ett amerikanskt drama. Det betyder inte att det inte finns problematiska inslag. Avbildningen av afro-amerikaner, den totala avsaknaden av Ku Klux Klan (som framställdes som hjältar i boken) och förskönandet av slaveriet kanske sticker i ögat på en politiskt medveten person idag, men stäng ner twitter-appen och slappna av. Dessa element orsakade konflikter redan när filmen kom för 80 år sedan. De gör inte filmen mindre sevärd.

Dessa två verkar inte komma ut på några nya jubileumsutgåvor, men har ni dem inte i samlingen hemma så leta upp bluray-releaserna från 70-årsjubileet. Restaurerade dubbeldiscare med hur mycket bra extramaterial som helst. Du kan säkert hitta dem billigt.

Okej, dessa två är ju de uppenbara valen som väldigt många som läser det här redan har sett, men vad mer finns det då? Tja….

Kvinnorna (The Women)

Den taglinen är inte att leka med

Ja, ytterligare en något bisarr film, men av helt andra anledningar än de ovanför-Kvinnorna är så unikt som en Hollywood-film med bara kvinnor i rollerna. Det finns inte en enda man med i filmen.  Och då är det här ingen liten smal independent-film, den är full av stora namn som Joan Crawford, Norma Shearer och Paulette Goddard och den är regisserad av George Cukor (det var det här projektet han tröstade sig med när han fick sparken från Borta med vinden). Man ska nog vara försiktig med att kalla den en feministisk film, trots detta-vad kvinnorna gör är att skvallra om varandra, slåss om karlar och intrigera, och männen finns med som skuggfigurer, det är trots allt männen som handlingen kretsar kring. Men det är en rolig film, där alla inblandade verkar ha haft väldigt kul med materialet under inspelningen.  

Mr Smith i Washington.

Jimmy Stewart blev känd som den hygglige, genomsnittlige killen som visar att bara man drömmer och inte ger sig så kommer allting gå bra-en ganska bra image att ha i Amerika. Den bilden kan man nog spåra ursprunget till här, Mr Smith är i det här fallet en naiv ledare för en pojkscout-klubb (såklart, vad annars) då han blir utsedd att sitta resterande tiden för en senator som precis dött. Andra i senaten ser honom som ett enkelt offer att använda för sina egna syften men när Smith ser hur korrumperat allting är börjar han protestera-scenen jag kommer ihåg bäst är när han talar oavbrutet i tolv timmar för att hålla senaten gisslan över en omröstning. Filmen blev en politisk bomb-i USA protesterade politiker för att den utpekade Washingtons politiker som korrumperade brottslingar, i fascistiska stater i Europa förbjöds den för att den visade att demokrati verkar fungera.

Regi av Frank Capra så de sentimentala poängerna behandlas inte direkt med det mest subtila handlaget, men det funkar-det är omöjligt att värja mot Jimmie Stewarts charm och hans engagemang.

Diligensen

Filmen som blev John Waynes stora genombrott och en av John Fords största succéer, en film som senare skulle inspirera många andra, däribland Akira Kurosawa. Filmen bygger på ett klassiskt scenario-packa ihop en grupp människor som till synes inte har något gemensamt, sätt dem under hot och se vad som händer. John Wayne blev härifrån känd som mannen som är den tystlåtne klippan, mannen som alla kunde luta sig tryggt mot (trots att han verkar ha varit en rätt så avskyvärd människa privat), och filmen checkar av alla boxar på saker som ska ingå i en western; indianer, diligens, actionscener, antihjältar och en gammal halt gubbe som pratar hemmagjord dialekt (beskrev jag just Det våras för sheriffen nu av bara farten?). Diligensen går mycket väl att se även idag även om actionscenerna är de som åldrats sämst.

Ninotchka

1939 var Greta Garbos karriär på sin höjdpunkt, kanske till och med lite på andra sidan av den, och hon var känd som filmstjärnan som aldrig skrattade eller log; hennes karriär byggde på hennes magiska utseende och begåvning, men begåvningen hade hon uteslutande ägnat åt dramatiska roller. En av alla de tyska invandrarna som kommit till Hollywood under 1920- och 30-tal var Ernst Lubitsch och han lyckades övertala Garbo att vara med i en komedi. Taglinen för filmen var “Garbo laughs!”, vilket tydligen var tillräckligt för att dra in folk i biografen. Jag har inte sett denna men den står på min att-se lista då den har många fans.

Endast änglar har vingar

En av de riktiga pärlorna från detta år, något bortglömd idag, men vill man dyka ner i klassisk Hollywood-drama och inte riktigt vet var man ska börja så skulle det här vara ett utmärkt val – regisserad av Howard Hawks, med Cary Grant, Jean Arthur och Rita Hayworth i de ledande rollerna så blir det inte så mycket mer Golden Age-Hollywood än så här.

Intermezzo

Ingrid Bergmans första film i Hollywood, och något av hennes genombrott…tja, något år senare blev hon förstås odödlig genom Casablanca. En remake av Gustaf Molanders film från 1935, där Ingrid Bergman också var med. Även här var David O. Selznick med och producerade, och han mutade Leslie Howard till att vara  med i Borta med vinden (en roll som han avskydde för att han tyckte han var för gammal och för att han tyckte den var “fjollig”), genom att lova honom att få vara med och styra i den här filmen.

Oscarsgalan 1940.

Vivien Leigh och Hattie McDaniel, två vinnare

Oscarsutdelningarna efter ett sådant år skulle kunna bli ett riktigt getingbo, men Borta med vinden svepte rent med 13 nomineringar och 11 vinster. Av de mer prestigefyllda klasserna missade man bara Bästa manliga skådespelare som gick till Robert Donat i Adjö, Mr Chips (som därmed snuvade Clark Gable, sved säkert med tanke på hur många statyetter som gick till Borta med vinden), och Bästa manliga skådespelare i en biroll, som gick till Thomas Mitchell i Diligensen. Hattie McDaniell går till filmhistorien som den första afroamerikanen (framför kameran) som vann en Oscar. Hon grät öppet när hon tog emot priset, tackade akademin för dess ”kindness” och det fick hon mycket skit för – det och för att hon var med i filmen överhuvudtaget, kritik från det svarta amerika alltså; för att hon gått med på att spela en oförarglig hemhjälp i en film som förskönar vita plantageägare, och på det svarade hon senare bara: “I’d rather make $700 a week playing a maid than earn $7 a day being a maid.”

Man nominerade tio filmer i varje kategori, vilket gör allt lite rörigt, men sammanfattningsvis kan man säga följande: Borta med vinden-13 nomineringar och 11 vinster, Trollkarlen från Oz, 6 nomineringar, 2 vinster. Båda statyetterna för musik (best score, best original song). Ouch.
1939 kommer stå inskrivet med fet text i filmhistorien länge till, och om du känner att du skulle vilja dyka ner i filmhistorien så är filmerna som nämnts ovan utmärkta ställen att börja.

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.