Hobbit: En oväntad resa 3D (HFR)

Peter Jackson är tillbaka med en prequel-trilogi till hans tre mest sedda filmer. Jag hade önskat att jag talade om Bad Taste, Braindead och Meet the Feebles.

Dvärglandet Erebor har blivit belägrat av draken Smaug och de flesta dvärgar har under jakten på ett nytt boende blivit dödade i strid mot orcher. Tretton tappra små överlevare har dock gett sig dän på att ta tillbaka Erebor från den bevingade skräcködlan och dessa har trollkarlen Gandalf tagit under sin mantel. Han tar med dem till hoben Bilbo Baggins som Gandalf, baserat på magkänsla och meriter hos förfäder, fått för sig är den perfekta inbrottstjuven de behöver ha med sig. Inte för att han på något sätt är kriminell, snarare tvärtom, utan för att en hob varken syns eller hörs. Förutom då 13 dvärgar kommer objudna och tömmer hela hans matförråd med ett bordsskick som gör det till ett mirakel att Bilbos antika serviser håller.

Efter mycket övertalning lämnar Bilbo hembyn Fylke tillsammans med Gandalf och dvärgarna. På resan blir de nästan tillagade av troll, uppätna av vargar och dödade av goblins och orcher. När dvärgarna blir tillfångatagna och bortförda till de sistnämndas rike, hamnar Bilbo i sin tur i en vattenfylld grotta. Där träffar han Gollum, en ljusskygg varelse, som trots sin späda uppenbarelse önskar svälja Bilbo hel. För att komma undan utmanar hoben Gollum på en duell i gåtor där en förlust leder till döden medels slukning, medan han vid en vinst får veta vägen ut ur grottan. En viss ring som fallit ut ur Gollums ficka blir slutligen avgörande för Bilbos frigörelse och snart kan han ansluta till dvärgarna, som flytt med hjälp av Gandalf, för att med sitt nyfunna mod stoppa det största hotet hittills.

Första halvan av Hobbit: En oväntad resa är tyvärr mest en oväntad snarkfest. Tänk er att man letat upp de få klipp Jackson kan ha gjort från den sista halvtimmen av Sagan om konungens återkomst och monterat ihop dem till en fristående film. Det är så otroligt långsamt att jag är övertygad om att det enda skälet till att biopubliken i min sal sitter kvar är att positiva minnen av originaltrilogin sitter kvar. Hade det varit en helt fristående film hade ingen accepterat att betala 150 spänn för att se en första ”rough cut” för det är vad det här känns som. De första 45 minuterna lämnar vi inte ens Bilbos lilla hus och samma klaustrofobiska känsla som att ha 13 objudna dvärgar hos sig, infinner sig hos mig där jag har två timmar kvar med en film som kväver mig av uttråkning.

På förhand var jag mest orolig för dvärgarna. Sitter man och skriver en bok är det kanske trivialt om man nämner 7, 10 eller 13 dvärgar men i en film kändes det riskabelt med så många. Hur kommer en sådan stor grupp dvärgar se ut när de tar sig fram över Nya Zeelands kullar och hur blir det någon dynamik i en grupp bestående av nästan bara dvärgar? Jackson har nästan lösningen genom att han gått ifrån Gimlis extremt satta kroppsform hos de allra flesta i gruppen, som nu istället ser ut som vilka människor som helst. Särskilt då de sällan ställs i perspektiv mot längre varelser som alver och Gandalf förstås. Dynamiken är det värre med. Visst har man hittat unika och underhållande utseenden till de olika gruppmedlemmarna, och vissa har de även tydliga egenskaper, men för det mesta är de bara en klunga. Det värsta är att jag aldrig är rädd att denna klunga ska decimeras, eftersom detta är den mer barnvänliga sagan om Midgård.

Som tur är tar det sig andra halvan av filmen. Inte så att det gör Hobbit: En oväntad resa till en film jag skulle rekommendera någon annan att se på bio än de som redan överlevt ett Sagan om ringen-maraton, men det ger i alla fall hopp inför de två kommande filmerna. Jag är den första som skulle klaga på att man har gått ifrån män i masker, när det kommer till troll, goblins och orcher, men med CGI-arbetet som gjorts här kan jag inte göra det. Det är makalösa skapelser som får mer liv än i Ringen-trilogin då de flesta talar engelska och nästan lockar till lite skratt då och då. Många varelser är ganska stora och jag tycker mig allt kunna se en hel del inspiration från norska Trolljägaren i efterarbetet med filmen. Sedan är Andy Serkis som Gollum bättre än någonsin här. Det finns ingen anledning att införa en kategori på Oscarsgalan för ”Bästa skådespelare i motion-capture” utan det är bara att skicka hem en statyett till Serkis varje år framöver så blir det rättvist.

Gällande de andra skådespelarna så tycker jag att Martin Freeman alldeles utmärkt klarar av att bära vad som skulle vara en episk storfilm som denna, men det var jag aldrig tveksam till. Ian McKellen har inga problem att få till en klanderfri Gandalf från tiden innan det att vi mötte honom senast. Bland de nya förmågorna syns Richard Armitage som dvärgarnas ledare Thorin mycket och han är en bra tuffing som väger upp faktumet att Tolkien, precis som i Sagan om ringen, valt en helt annan personlighet i huvudrollen.

Det är säkert många av er som är nyfikna på tekniken också. Jag har sett filmen i 3D och för första gången lanseras filmen på biografer Sverige över i 48 bildrutor i sekunden (HFR – High Frame Rate), det vill säga dubbelt så många som vi är vana vid. Jag var rädd att detta skulle förstöra filmupplevelsen för mig som har varit mäkta kritisk till digitalt foto av denna typ av äventyrsfilm innan. Jag irriterade mig exempelvis mycket på att Apocalypto, en film som jag för övrigt älskar, såg ut att vara filmad av någon som hittat en HD-kamera under Maya-civilisationen. Men att döma av Hobbit: En oväntad resa så rätar 48 fps ut en del av problemen med digital teknik, som att snabba kamerarörelser ser just väldigt digitala ut, vilket är fullt rimligt då vi för första gången blir matade med fler och inte färre bilder än vad ögat hinner uppfatta. Jag kan tycka att rörelser genomgående känns lite för snabba, men jag gissar att jag har lurats av 24 fps-film och att vi rör oss så smidigt i verkligheten. Vad som imponerar mest med den nya bilden är hur vatten och eld ser ut. Ingen kan säga att tekniken inte går åt rätt håll efter att man nu för första gången får se dessa element som de verkligen ser ut, även på film. Tråkigt att jag får uppleva detta i en film som jag i alla fall aldrig frivilligt kommer se i sin helhet igen.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

3 comments

  1. Samma betyg som Mortal Kombat Legacy alltså. Om du någonsin haft minsta uns av trovärdighet så förlorade du den nu.

  2. Joakim Helmbrant
    Joakim Helmbrant

    Spektakel var min första reaktion. Men å andra sidan motsvarar den ungefär det jag ville ha förutom att den var för lång. Jag bävar inför en eventuell extended version (med Persbrandt?).

    Jag tycker att 3D effekterna accentuerade det overkliga i filmen och gjorde att fejkade miljöer såg ännu mer CGI:ade ut….

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com