Hit & Run

Att jag såg första avsnittet av MTV-serien Punk’d berodde nog mest på att jag alltid gillat den svenska varianten, TV3:s Blåsningen, och att jag kände igen programledaren Ashton Kutcher från Dude, Where’s My Car? Att jag sedan såg hela säsongen berodde på Dax Shepard. Som skådespelare i blåsningarna kan han inte bara gjort ett stort intryck på mig, då han gick direkt vidare till en filmkarriär.
Hit & Run, Dax Shepard, Kristen Bell
Den tidigare bankrånar-chauffören Yul Perrkins (Dax Shepard) lever under skyddad identitet som Charles Bronson i en amerikansk småstad. Han har startat ett nytt liv tillsammans med Annie (Kristen Bell) som jobbar på universitetet, men hennes enda karriärval verkar nu finnas i Los Angeles. Efter en lång diskussion går Yul inte bara med på att Annie ska få åka på intervju, utan han bestämmer sig för att köra henne själv i sin muskelbil. Annies misstänksamme ex-pojkvän Gil (Michael Rosenbaum från Smallville) kollar upp bilen, hittar Yuls identitet och vem han vittnat mot. Via Facebook kontaktar han den nyligen frigivne bankrånaren Alex (Bradley Cooper), som direkt ger sig ut på vägen efter sin forne kollega. Frågan är om den farligaste på vägen ändå inte är den extremt klumpiga polisen Randy (Tom Arnold) vars jobb är att övervaka och skydda Yul.

Hit & Run, Bradley Cooper Dax Shepard har skrivit filmens manus och även regisserat den tillsammans med David Palmer. Först tyckte jag att det var orimligt att Bradley Cooper, som hans karriär sett ut sedan Baksmällan, skulle var med i denna. Sen läste jag att en stor del av ensemblen gjorde den märkligt okända Brother’s Justice två år tidigare så då förstod jag att detta är en ren kompisgrej. Hit & Run hade en imponerande låg budget på 2 miljoner dollar där hälften gick till musikrättigheterna, så rimligtvis har alla inblandade jobbat mer eller mindre gratis. Kristen Bell är Shepards flickvän i verkliga livet och flertalet av de speciella bilar som figurerar är från Shepards privata samling. Filmen är väldigt trogen det sena sjuttiotalet/tidiga åttiotalets actionkomedier som Nu blåser vi snuten. Bilarna står i centrum och det är faktiskt inte mer än detaljer som tidigare nämnda Facebook, som placerar filmen i vår tidsålder. Tycker du om bilar men finner Fast and the Furious-filmerna för hastiga, kan Hit & Run mycket väl vara filmen för dig.

Hit & Run, Michael Rosenbaum, Dax Shepard För min del skulle filmen dock kunna få vara lite hastigare. Dels så känns biljakterna alldeles för långsamma och dels så är filmen alldeles för snackig. Som många independentfilmer innan denna ser vi för mycket av manuset i den färdiga filmen och Shepards manus är verkligen inget särskilt. Det bästa med dialogen är att den oftast känns realistisk, men det finns verkligen inget som är så vasst att det fastnar. Skådespelarna är genomgående okej med den nästan alltid irriterande Tom Arnold på den nedre halvan medan Rosenbaum sticker ut positivt med en viss komisk intensitet. Cooper spelar medvetet över under en billig rastafrisyr, vilket förstärker bilden av att detta är en roll han aldrig skulle ta för någon annan än Shepard (eller att detta är en film som har legat på hyllan i några år, som jag trodde innan jag uppdaterade mig). Bäst är kanske de soliga Kalifornien(?)-miljöerna som i alla fall gjorde mig på gott humör genom hela filmen. På gott humör nog för att rekommendera Hit & Run för en engångstitt.

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.