Hemlock Grove

Tittandet av TV-serier är inte vad det en gång var. Innan internetmediet slog ner som en bomb fick tittarna tålmodigt vänta varje vecka på ett nytt avsnitt av vad det nu var som fångade ens intresse. Nu bearbetas hela säsonger av på löpande band och helst flera avsnitt per kväll – DVD- och Blu-ray boxarnas framfart har delvis gjort denna konsumtionshets möjlig. Nu följer de flesta tittare en eller flera serier sedan en god tid tillbaka och det är många som rusat fram senaste decenniet och antalet nya premiärer bara ökar.

hemlockgrove101-001

Hursomhelst är det som bekant onekligen bäst att smida medan järnet är varmt, och sedan en tid tillbaka slänger sig Netflix in i leken på allvar genom att exklusivt publicera en hel säsong av nya skräckserien Hemlock Grove med 13 avsnitt på en och samma dag, i finfin HD-upplösning. En strategisk samt generös handling mot kunderna – se dem i precis den takt du själv känner för. Hemlock Grove är för övrigt Netflix tredje originalserie (efter Lilyhammer och House of Cards som jag i skrivandes stund tyvärr ej sett, lovord till trots) och denna gång försöker de konkurrera med övernaturliga skräcksuccéer som American Horror Story, The Walking Dead och personliga favoriten True Blood. I den sistnämnda har Alexander Skarsgård gjort raketkarriär som den karismatiske hunkvampyren Eric Northman och i Hemlock Grove figurerar hans yngre bror Bill Skarsgård i seriens huvudroll. Även skräcknamnet Eli Roth har knutits till det nya projektet, dels som regissör till pilotavsnittet och som producent för hela rasket. Liksom många andra lyckade företrädare i skräckseriegenren bygger Hemlock Grove på en litterär förlaga.

Förväntningarna på denna skräcksatsning är med andra ord mer än lovligt höga, och efter att Netflix själva i förhand sneakat ut en trailer föreställandes den kanske mest välgjorda varulvsförvandlingen sedan En amerikansk varulv i London, gick dessa fullkomligen i taket. Hemlock Grove har lånat influenser från såväl en verklig klassiker i genren, Twin Peaks med all sin småstadsmystik, till redan nämnda vampyrspektaklet True Blood. Hemlock Grove är dock mer en historia om varulvar och svart magi, kryddat med en mordgåta i en amerikansk småstadsidyll. Återigen ligger ingredienserna till framgång där, men hur blev då resultatet – egentligen?

hemlockgrove102-217

En del av er vet redan svaret, då en snabb Google-sökning levererar söksidor fullproppade med inte allt för skonsamma sågningar av serien: Manuset är dåligt. Skådespelarna suger. Det är segt och tråkigt, och så vidare. Andra recensenter är så pass uttråkade av hela spektaklet att de roar sig med att resonera kring exakt vad som är suger värst av alla beståndsdelar. Andra bemödar sig inte ens med att fortsätta se på skiten efter två-tre avsnitt. Är det verkligen dåligt? Nej då, långt ifrån. Det finns många minnesvärda scener som greppar tag i mig, och flera spår och karaktärer som håller mig intresserad. Så läs vidare.

Som nämnt tar Hemlock Grove sin början med mordet av ung helylle-tjej i en idyllisk småstad (känns det igen?) och gärningsmannen tycks vara mer av ett tingest av något slag, som lämnat kroppen brutalt lemlästad på en lekplats. Mordet skakar givetvis om det lilla samhället, mordmisstankar och illvilliga tankar snurras runt som i en tombola, och den ena karaktären visar sig vara skummare än den andra. Mörka hemligheter – som involverar allt från otrohet, vanföreställningar, ockultism, till att extraknäcka i månskenet som varg. Mitt i smeten smyger Bill Skarsgårds karaktär omkring – den besvärade rikemanssonen Roman som ägnar sin fritid åt att utforska sina övernaturliga psykiska egenskaper på allehanda amoraliska sätt samt att revoltera i största allmänhet (t.o.m. en ikonisk James Dean-cigg dinglar i mungipan). Lägg till en dysfunktionell regentfamilj med en isdrottning till moder (Famke Janssen) i absoluta spetsen, en abnormal jätte till syster (Nicole Boivin) med ett gigantiskt fisköga, och en ohälsosam blod- och sexfixering i största allmänhet – så har vi den amerikanska mardrömmen i ett nötskal.

hemlockgrove102-242

Hur som helst, mordet rubbar även Romans inrutade rebelltillvaro och han slår därför sina påsar ihop med den nyinflyttade jämnårige Peter Rumancek (Landon Loboiron). Peter kommer från en zigenarfamilj – vilket understryks på ett lite väl fånigt sätt genom att låta honom flumma runt i väst – givetvis orakad med tillhörande grunge-page dagarna i ända. Nåja, liksom Roman har även Peter övernaturliga element i sig, vilket avslöjas nästan genast i serien i form av ovan nämna varulvsförvandling. En lokal polismyndighet med en hantverksskicklighet på dokumentstrimlar-nivå sätter varken Roman eller Peter sin tilltro till, och beslutar sig därför för att finna mördaren på egen hand, varpå en otippad bromance långsamt växer fram. Alltmer mystiska händelser och figurer korsar dessa oddballs väg under resans gång: en tonårsflicka övertygas om att hon har befruktats av en ängel, en kvinnlig utredare för stadens djur- och fiskenhet snokar runt och ställer besvärande frågor till allt och alla (ständigt övervakad av en lömsk katolsk präst). I stadens biomedicinska forskningsinstitut låses de allra mörkaste hemligheterna in i ett högteknologiskt valv, som vaktas av en halvfnoskig vetenskapsman med ett välpolerat yttre.

Det osar verkligen inte några Lynch-kvalitéer över Hemlock Grove, så gör er själva ej en otjänst genom att piska upp förväntningarna på sättet jag gjorde. Eli Roth, som verkar vilja trycka på en del ambitioner att göra något mer än den ”våldsporr-skräck” som blivit något av hans signum, tycks främst ha problem med de mer dramatiska aspekterna av serien, och att få dialogen eller karaktärerna att engagera. I redan nämnda Twin Peaks byggde mordet av Laura Palmer upp stämningen på ett precis så nerveggande och fruktansvärt sätt att man fullkomligen sögs in i serien, medan det inledande mordet i Hemlock Grove är något av en axelryckning – blod och elände till trots. MEN – samtidigt som scenerna varvas med ett oändligt segande, fåniga karaktärer och skådisprestationer som får en att plocka fram skämskudden (den kvinnliga utredaren är rent utsagt pinsam usel på alla sätt), så kommer det titt som tätt något som får en att nyfiket titta vidare. Romans deformerade syster, den utstötte Shelley – som symboliserar hans överklassfamiljs dåliga samvete – är exempelvis såväl ett djärvt som intressant element som håller serien flytande.

hemlockgrove102-768

Allt är förstås inte lugna gatan. När det hettar till – oavsett om det så är varulvsaction, fula ord eller sängkammarfukt av det svettigare slaget – gör det så med råge. Inga städsamma ”wrapped in plastic”-lik som blidkar censorerna här inte – lemmar slits av, tarmar väller ut och likmaskar zoomas det in på. Nu gör plötsligt den Eli Roth man minns från Hostel-rullarna sig påmind. Snusket är sannerligen heller ingen pryd historia utan sexet är våldsamt, ofta ångestfyllt och så långt från all massageolje-stämning man kan komma. Man vill ogärna flåsa sig genom ett samlag med någon av de här typerna, liksom.

Med detta nämnt håller Hemlock Grove sannerligen inte igen i de råare partierna, men sträckorna dit är stundtals näst intill oändliga och någonstans i säsongens mitt tappar serien fart ordentligt. Riktigt skrämmande blir det heller aldrig – det skulle vara väl genomfört effektsökeri i så fall. Jag gjorde dock det andra recensenter inte förmådde sig göra – det vill säga såg klart alla 13 avsnitten – och för er som tvekar huruvida man skall se klart eller inte när ni kommer till de där plågsamt sega avsnitten i mitten kan jag med lätthet konstatera: det blir betydligt intensivare och bättre framåt slutet. De tre sista avsnitten hör till seriens absolut bästa. Upplösningen råder det delade meningar om på allehanda internetforum (som det brukar göra) – och givetvis bjuds det på en och annan cliffhanger – men grejer händer, absolut.

hemlockgrove102-073

Avslutningsvis lämnar Hemlock Grove mig oerhört splittrad. Är den fantastisk? Nej, det är den inte. Är den välgjord? Ja, det är den. Är manuset dåligt? Nej, men replikerna skulle stundtals kunna höra hemma i en mossig TV-såpa av unknaste slag. Suger skådespeleriet? Nej, det gör det inte – unge herr Skarsgårds karaktäristiska Steve Buscemi-blick nöts måhända till absurdum men den tar absolut inte över. Är det dåliga skådisar i den? Ja, det är det – flera stycken faktiskt, i relativt stora roller – men inte de största. Kommer det en uppföljande säsong? Nej, det tror jag faktiskt inte. Skulle jag vilja se den om den kom ändå? Ja, faktiskt – det skulle jag nog göra. Ändå.

 

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

3 comments

  1. Jag såg hela serien också, tillsammans med flickvän. Vi tyckte det var en bra mix av lättvikts-Twin Peaks (som vi gillar) och Twilight (som hon gillar). Jag håller med om nästan allt i recensionen här, och det som framförallt har slagit mig är hur otroligt mycket min bedömning skiljer sig från alla sågningar jag har läst. Jag gillar inte normalt tv-serier, så min åsikt är kanske inte representativ. Men det här var bland det bättre jag har sett någonsin på den fronten.

  2. Man sitter med väldigt många frågor som inte får några svar mest hela tiden. Avslutet kräver ytterligare en säsong. Ja det var bra men håller med om långa transportsträckor.

  3. Rikard Eriksson

    Säsong 2 är klar för premiär under 2014.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.