Haywire

Steven Soderbergh åtnjuter en på gränsen till för stor respekt hos mig. Utan att ha bevittnat några av hans minst kommersiella och mer experimentella projekt kan jag säga att jag aldrig blivit besviken efter en av hans filmer. Ofta räddar han magra historier med intressant foto, klockrena musikval och perfekt disponerade skådespelarresurser. Han vågar ta det lungt i sina historier, men gör det sällan enbart på grund av något krystat självändamål.
När jag hörde om hans projekt att bygga en film kring MMA-fightern Gina Carano blev jag positivt nyfiken. Min kunskap om Carano var begränsad till det tillfälle då hon demonstrerade hur ett strypgrepp fungerade genom att i programmet Sport Science söva programledaren John Brenkus genom att klämma åt blodtillförseln till hans hjärna. Två saker tog jag med mig från det avsnittet. Det ena är den renodlade skräcken som lyser i Brenkus ögon precis innan han slocknar. Det andra är att Carano i alla fall fysiskt skulle passa perfekt enligt Hollywoods mall av hur en stark actionhjältinna ska se ut.

Det är förstås inte konstigare att bygga en film kring en flerfaldig MMA-mästarinna än det är att göra det kring än svensk ingenjör med EM-titlar i karate. För ärligt talat är Carano på samma nivå som de köttberg och bältinnehavare som bosatte vita duken under min uppväxt. Problemet är att det sedan mitten av 2000-talet krävs något mer än bara muskler och förmåga att “slåss på riktigt” för att göra en bra actionfilm. När jag ser Carano spöa skiten ur Channing Tatum och Michael Fassbender bli det uppenbart att stuncasting av det här slaget är rätt meningslöst. De “riktiga” skådespelarna slåss nämligen minst lika övertygande. Om det går att få Fassbender att se ut som en närstridsspecialist, borde det gå att få en duktig kvinnlig skådespelare att göra det också. Nu är Carano inte så värdelös aktris som jag kanske får det att verka. Trots att Soderbergh uppenbarligen har sysslat med en del efterbearbetning av hennes repliker, vilket får flera scener att kännas som tandkrämsreklam, så har jag sett betydligt värre.

Nej, det stora felet ligger i att historien är så otroligt ointressant och tunn. Om man gör en eurothriller om en agent som förråds av sina arbetsgivare så måste man i alla fall se till att publiken bryr sig om sin huvudrollsinnehavare. Här finns inget som väcker minsta sympati eller någon spänning kring hur hon har blivit förrådd. Det finns inga dubbelspel eller intriger som inte är antingen flortunna eller helt ointressanta.

Det som är riktigt bra i den här filmen är förstås de rätt få actionscenerna. Det känns hela tiden som att skådespelarna verkligen slåss på riktigt. Utan att fuska med snabb klippning och skakig kamera förmedlas en dödlig intensitet. Här visar dessutom Carano en klar förbättring även i sitt skådespel. Om Wuxia kan kallas våldsbalett så är det här våldskammarspel. När hon stryper, bryter, knäcker och spräcker så tror jag på att hon är den jagade, plågade och stenhårda kvinna som filmen misslyckats med att förmedla i övriga scener.

En av mina favoritklyschor när det gäller berättande är att begränsningar ofta skapar situationer som rätt person kan göra oändligt mer intressant än vad obegränsade resurser kan köpa. Utan att nå några geniala nivåer så finns här lösningar som inte behövts med bättre skådis. Vi får till exempel njuta av bossa nova-ackompanjerade actionmontage, slagsmålsscener utan “kvick” dialog och långa tysta tagningar av hjältinnan klättrandes över irländska hustak.

Mest fascinerad är jag nog av motivet bakom de medverkandes inblandning. Varför Carano låtit sig lockas in på en filmkarriär är ju förståeligt. Michael Douglas, Bill Paxton, Antonio Banderas och Mattheu Kassowitz har nog aldrig plockat upp enklare lönekuvert. Channing Tatum och Michael Angarano säger nog inte nej när Soderbergh är inblandad. Förmodligen är det även sant för mer etablerade skådisar som Fassbender och McGregor. Så frågan lyder alltså. Varför är det Steven Soderbergh och inte Rennie Harlin som gör det här? Kan inte Soderbergh mer eller mindre välja sina projekt? Om det är så, varför var det här så intressant? Är detta en del av hans “en för mig, en för studiorna”-filosofi. Är detta i så fall en för studion eller en för honom? Jag förstår verkligen inte den kreativa lockelsen, och inte kan han hämtat mycket deg ur en film som “bara” kostat 23 miljoner dollar att göra. Oavsett så är det förstås ett stort misslyckande att filmen är mindre intressant än produktionsvillkoren. Önskan om att veta mer om inspelningen understryker det fattiga i Nordisk Films utgåva. Inget extramaterial, inga förklarande kommentarspår, inte ens en klassisk ryggdunkarfeaturette har man klämt ner.

Föredömlig speltid, knäckande slagsmål och en del vackra kombinationer av foto och musik gör detta oförståeligt stjärnspäckade experiment till en godkänd upplevelse. Långt ifrån det bästa Soderbergh gjort, men inte heller någon plump i protokollet.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

One comment

  1. Fin text där, men jag håller inte med om att det INTE skulle vara en plump i protokollet. Jag tycker att det är Soderberghs förbannade plikt (sagt med en koncentrerad, ödmjuk stämma) att göra bättre filmer än så här. Han har ju massor av material, något mer kan han väl kräma ut än detta? Det här är ju en som en B-action med A-skådisar. Ingenting är vettigt med filmen förutom ett av de inledande slagsmålen som är snyggt gjort. Illa Soderbergh.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.