Hatchet II

Efter ett fyra år långt avbrott med bland annat den sevärda Frozen fortsätter nu Adam Green sitt genombrott Hatchet.

Hatchet II tar vid där den första filmen slutade och då menar jag exakt där den slutade. Marybeth flyr som Victor Crowleys enda överlevare tillbaks till New Orleans. Där söker hon upp Reverend Zombie (Tony Todd) och han samlar ihop ett gäng med de kanske inte skarpaste hjärnorna i trakten, för att ta livet av Crowley.



Jag älskade originalet
mer än många av mina närmaste vänner (alltså, jag ser hellre filmen än umgås med dem) men så bra är inte uppföljaren. Det är mer av samma och det hade varit trevligt om man i alla fall skickat in Crowley till city eller nåt. Det enda som skiljer är väl att man arbetar med det klassiska skräckkonceptet att man skickar in ett team, men det är som sagt inga proffs vi talar om, så den enda skillnaden mot de dumma ungdomarna i ettan blir åldern. Dessutom blir humorn lite för framträdande, på bekostnad av skräcken, redan i stort sett obefintlig i första filmen och här som bortblåst. Vi får lite mer bakgrundshistoria, vilket är trevligt, men den är samtidigt så greppad från någon som tappat greppet att det knappast är något plus.



Morden är precis
som i den första filmen härligt over-the-top. Det blir nästan löjligt när tarmar dras ut, lindas runt halsen och dras åt tills huvudet poppar av. Nästan löjligt var det. Ni stackare som sett A Serbian Film kommer känna igen er i en ”rigor mortis”-scen som är mycket skickligare iscensatt här. Jag gillar även att skräcklegendaren Tony Todd här fått en riktig roll, till skillnad från minirollen han hade i första filmen. Tyvärr har man filmat för mycket i en studio så liten att det skulle kunna vara den där man filmade Cube. Det vore bra om man kostat på sig några öppnare scener filmade ute i naturen. Detta och att fotot känns lite väl mycket digital hemvideokamera gör att Hatchet II märkligt nog känns som en billigare film än föregångaren.

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.