Hard Eight

Om jag skulle nämna tre amerikanska regissörer som debuterade på 90-talet och som jag fortsätter att följa skulle Quentin Tarantino inte vara en av dem. Jag ser givetvis hans filmer också men David Fincher, Bryan Singer och Paul Thomas Anderson hade ett hjärta i sina filmer som jag alltid tyckt att Tarantino saknat (med undantag för i Jackie Brown). De tre har det gemensamt att det var deras andra film som blev det stora genombrottet: Se7en, The Usual Suspects och Boogie Nights. Innan dessa startskott för karriärerna hade Fincher haft storhetsvansinne och blivit berövad sin vision av Alien 3, Singer hade gjort den obskyra och helt bortglömda Public Access och Anderson hade debuterat med den nästan lika bortglömda Hard Eight. Anderson är just nu bioaktuell med sin sjätte långfilm The Master.

John (John C. Reilly) har förlorat sina pengar och är nere på någon slags botten. Sydney (Philip Baker Hall) erbjuder honom ett litet lån och vill lära honom hur man tjänar pengar i Las Vegas. Den lärdomen hjälper John att vända blad och påbörja ett nytt liv. Det omaka paret blir vänner och lever som far och son men John vet inte varför Sydney erbjöd sig att hjälpa honom dagen då de träffades.

P. T. Anderson ville skriva en historia där tittarna lärde känna huvudkaraktärerna genom ett långt samtal mellan de båda. Handlingen och den stora dramatiken introduceras först när mer än halva filmen har gått. Det blir en ganska drastisk förändring som skiljer sig radikalt från hur filmen varit tidigare men det inträffar vid en noga utvald tidpunkt när jag precis börjat undra hur Anderson ska ta filmen vidare. Om man inte vet någonting om Hard Eight tror man som tittare till en början att det är en film om hur man svindlar ett casino för att sedan sitta i ovisshet innan det hela landar i någonting som för mina tankar till en Pulp Fiction utan coolhetskomplex.

Allting är inte på plats än. Men det ska det inte behöva vara i en debutfilm. Kanske Hard Eight vill vara någonting annat än en debutfilm lite för mycket. John C. Reilly och Gwyneth Palthrow känns ojämna och hade troligen haft behov av en regissör som inte var så upptagen med långa steady-camtagningar. Mycket av den smidiga elegans som vi blivit vana vid i Andersons senare filmer fanns med redan i Hard Eight. Den hade dock mått bra av att Anderson lagt ner lika mycket energi på manuset och skådespeleriet som det visuella. Det håller inte hela vägen och den fantastiska inledningen lovar mer än den levererar.

Philip Baker Hall är den största behållningen av skådespelarna. I filmer som svajar i skådespeleriet brukar ofta de äldre skådespelarna klara sig bättre och i Hard Eight är det inget undantag. Samuel L. Jackson tar det säkra före det osäkra och spelar samma roll som han spelade i Pulp Fiction. I några scener väntar jag mig att han när som helst ska skrika ”say what again”. Philip Seymour Hoffman spelar en obehaglig tärningsspelare i en kort men minnesvärd scen.

Det är alltid med viss oro man lägger en DVD i spelaren som man haft i samlingen i 12 år. Bildkvalitet som imponerade när man precis köpt DVD-spelare är inte nödvändigtvis av den standard man blivit van vid 2013. Men denna amerikanska utgåva av Hard Eight håller faktiskt riktigt bra och om jag minns rätt var kommentarspåren intressanta också. Å andra sidan är det med kommentarspår som med bildkvalitet. För 12 år sedan tyckte jag att allting var intressant.

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.