Happy Death Day 2U

Jag tycker om film och spel som leker med tiden. Framförallt älskar jag de som leker med specifikt tidsloopar så som spelen Majoras Mask, Greggory Horror Show, The Sexy Brutale och filmer som Edge of Tomorrow och den eviga klassikern Groundhog Day. Och till skillnad från mina andra favorit-subgenrer så som katastrof- och epidemi-rullar brukar dessa vara bra. Happy Death Day som jag upptäckte förra året sällade sig snabbt till denna skara uppskattade tidsloop-äventyr och tvåan gör mig inte besviken.

Hur berättar jag om en film där nästan allt känns som en spoliler? Mycket av nöjet med filmen är hur den skruvar på redan etablerade element. Och den gör det nästan från första minuten. Regissören Christopher Landon har snickrat ihop en klyftigt om än något mer invecklad uppföljare.

Phi Vu är tillbaka som Ryan, som är Carters studentrum-kompis.

Min största farhåga med Happy Death Day 2U var att den skulle motivera och förklara anledningen till Trees öde i första filmen. Jag kände verkligen inte för att höra om att skolan stod på en gammal indiansk gravplats eller något liknande.

Men vet ni vad? Det var precis vad filmen gjorde. Den valde att lyfta slöjan varför saker hände i föregångaren och jag kunde inte blivit mer nöjd med förklaringen! Jag är faktiskt överraskad. Detta svar var inte bara tillräckligt, det gör mig rentav hoppfull inför framtiden. Jag gillar vägen den här filmserien just nu vandrar.

Happy Death Day 2U tar sitt koncept och sträcker ut det för en ny typ av effekt. Tidsloopande är såklart kvar men även tidsparadoxer börjar sticka in sitt tryne i filmserien. Filmen har väpnat sig med vår kunskap om föregångaren på samma sätt som den gjorde med vår vetskap om slasher-genren i första filmen. Man ges intrycket att man sett allt förr och vet vad som skall hända men filmen använder allt detta emot dig.

Det finns två punkter som tyvärr sänker betyget ett snäpp. Inledningsvis trodde jag att uppföljaren skulle överträffa första filmen men i slutändan fick jag “bara” en minst lika underhållande och medryckande upplevelse. Det känns som filmen en stund glömde bort något i början av filmen, något jag i högsta grad brydde mig om men som den inte gör ett avslut med. Sen finns det kvar ett element i denna film som var den aspekt jag ogillade mest med Happy Death Day. Jag kan ju av förklarliga skäl inte berätta vad detta är men det gjorde mig en snutt besviken.

Ser det bisarrt ut? Ni har inte ens sett hälften.

Det här är en film som liksom den första har ett raskt tempo. Härligheten är över efter ynka 100 minuter och filmen gör verkligen sitt yttersta med att utnyttja tiden. Något som inte är svårt att snappa upp är hur serien nu verkar luta mer och mer mot det komiska hållet. Skärmen går från välplacerade kommentarer till slapstick och rent absurd galghumor. Det är inte längre en skräckfilm med glimten i ögat utan snarare en ruskigt lättsam thriller med ett oerhört starkt karaktärsgalleri.

Karaktärerna är en av filmens stora behållningar. Många av personligheterna från ettan är tillbaka och några får dessutom mer rampljus på sig. Vilka vill jag egentligen inte säga men så gott som alla bidrar med charm och värme. Jag älskar verkligen huvudkaraktären Tree. Jessica Rothe gör en så fanatiskt övertygande roll som den målmedvetna men extremt frustrerade Tree Gelbmans. Hon har en superstark personlighet, uttrycksfullhet och karisma som bränner genom filmduken. Rothe utför inte på några sätt en Oskars-värd prestation men den uppgiften hon getts utför hon med bravur och med överraskande emotionell resonans.

Jessica Rothe som Tree Gelbmans.

Happy Death Day har på väldigt kort tid klättrat uppför stegen där man kan hitta de filmer jag tycker om mest. Nu tillhör Happy Death Day-filmserien det gäng av filmer som jag alltid kommer se fram emot att få se en ny del i. Det är en ursäkt självmedveten filmserie.

Det är också spännande och positivt hur filmen börjat hitta en egen röst. Den har börjat förvandlas och bli något eget. Istället för en film som omkullkastar skräck-klyschor har serien landat i en blivit en salig mixtur av sci-fi, thriller och komedi. Den är betydligt mindre skräckdriven än tidigare men har å andra sidan fått väldigt mycket mer hjärta.

Det är trevligt att se att Happy Death Day inte var en engångsföreteelse utan något jag gärna ser om igen, och igen, och igen…

Jag tycker om film och spel som leker med tiden. Framförallt älskar jag de som leker med specifikt tidsloopar så som spelen Majoras Mask, Greggory Horror Show, The Sexy Brutale och filmer som Edge of Tomorrow och den eviga klassikern Groundhog Day. Och till skillnad från mina andra favorit-subgenrer så som katastrof- och epidemi-rullar brukar dessa vara bra. Happy Death Day som jag upptäckte förra året sällade sig snabbt till denna skara uppskattade tidsloop-äventyr och tvåan gör mig inte besviken. Hur berättar jag om en film där nästan allt känns som en spoliler? Mycket av nöjet med filmen är hur…

Review Overview

Betyg

70

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com