Hana: The Tale of a Reluctant Samurai

Hana 02

Det är alltid en utmaning att skriva om en film man inte riktigt förstår. Man känner sig dum och i den här filmens fall okunnig. Hana är inte ”obegriplig” som Inland Empire eller Post tenebras lux. Det är en enkel och rak film, men eftersom jag inte har förförståelse om den japanska kulturen känner jag mig vilse.

Soza är samuraj och ska hämnas sin far. Det är så en samuraj ska göra. Men Soza är inte så intresserad av hämnd. Han tycker det är roligare att undervisa de fattiga i japanska och att spela teater.

Hana 01

Filmen utspelar sig på en liten gata i början av 1700-talet. Det är inte samhällets bäst bemedlade som bor i de gamla rucklen. Jag tror att en hel del av typerna är menade att vara humoristiska. Men inte ens gatans något sinnesslöa och bajsfixerade gubbe ser jag något roligt i. När latrinen används hoppar han av glädje och hoppas på en stor laddning. Väldigt märkligt. Miljön är klaustrofobisk och det går ut över fotot. En av de saker jag uppskattat med Hirokazu Koreedas övriga filmer är det vackra fotot. Man har alltid fått en god rumsuppfattning och sett var karaktärerna är placerade och vad de gör. Så är det inte i de mer händelserika scenerna i Hana. Det finns inga längre tagningar och kameran är alltid så nära händelserna att jag inte får någon helhetsbild. Scenerna på gården är värst. Den engelska textningen utgår från det engelskdubbade ljudspåret och de ordrika textremsorna går väldigt snabbt. För mig var det omöjligt att läsa texten och samtidigt hinna se vad som hände i filmen.

Hana 03

Hana har det gemensamt med Koreedas senare film Air Doll att huvudpersonen är någon som börjar ifrågasätta uppgifterna och syftet som den blivit tilldelad i livet. Soza är en ytterst oengagerad samuraj som är trött på alla hedersregler som genomsyrar hans yrke. Jag tror att Koreeda vill presentera kulturen som räddningen för Soza. I stället för att leva och hämnas som en samuraj kan han genom att spela teater göra det som han borde göra i verkligheten. Men jag är inte säker. Hana har inte fått distribution i så många länder och jag kan tänka mig att det beror på att den inte är lika allmängiltig som till exempel Koreedas Efter livet och Still Walking utan är snarare en nationell angelägenhet. Man måste nog vara väldigt insatt i det japanska samhället, dess traditioner och historia för att ha full behållning av den.

Hana 05

Att Hirokazu Koreeda är duktig på att regissera barn visade han i Barnen som inte fanns och senare i I Wish. Även Hana har en fin barnskådespelarprestation trots att den inte får så mycket utrymme. Mer av barnskådespel lär vi få i Koreedas senaste film Sådan far, sådan son som är bioaktuell. Enligt en reporter i P1:s Kino såg hon knappt slutet på den eftersom hon grät så mycket. Det låter väldigt lovande tycker jag, någonting att se framemot medan jag glömmer bort Hana.

Det är alltid en utmaning att skriva om en film man inte riktigt förstår. Man känner sig dum och i den här filmens fall okunnig. Hana är inte ”obegriplig” som Inland Empire eller Post tenebras lux. Det är en enkel och rak film, men eftersom jag inte har förförståelse om den japanska kulturen känner jag mig vilse. Soza är samuraj och ska hämnas sin far. Det är så en samuraj ska göra. Men Soza är inte så intresserad av hämnd. Han tycker det är roligare att undervisa de fattiga i japanska och att spela teater. Filmen utspelar sig på en…

Review Overview

Betyg

30

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.