Guardians of the Galaxy Vol. 2

Guardians of the Galaxy slutade (om man utesluter en rad post-credit-scener) med att Peter Quill aka Star-Lord till slut öppnade presenten hans mamma gett honom på sin dödsbädd och fann blandbandet ”awsome mix vol. 2”. Här kommer då Guardians of the Galaxy vol. 2 vars soundtrack nog är skäl bara det att betala biljettpriset, men långt ifrån ensam fördel. Regissören James Gunn gör detta till ett poppigt äventyr i universum långt ifrån jordens inbördeskrig mellan superhjältar men allt närmare att integreras i resten av Marvels fas 3 och sedan 4.

Den första filmen – som var något av ett vågspel för studion: med talande träd och tvättbjörnar – måste ha lärt Marvel att här fanns ett ställe, i universums avlägsna hörn, där de fick lov att vara riktigt obskyra. Karaktärer, varelser och referenser till seriealbumen kommer och går. Välkomna, även om de inte alltid talar till en oinvigd. Besättningen på rymdskeppet Milano, ”the guardians”, är tillbaka i full tropp. Föruton Peter och Gamora finns där Groot, som nuförtiden är en handsbredd hög med ett underbart barnasinne som får fritt spel, Rocket har fortfarande problem med sin ilska och Dave Bautistas Drax är en institution i sig själv med sin kroppshydda och bullriga skratt. Ett av ettans starkaste kort var (förutom Groot) humorn och man har här tagit fasta på det som gjorde föregångaren bra och öst på med ännu mer av samma vara. Originalitet i all ära men om en klassisk berättelse kan göras väl är den värd sin vikt i guld.

En del nya karaktärer introduceras, däribland Mantis (Pom Klementieff), Aescha (Elizabeth Debicki äger som guldig übermensch) och Sylvester Stallone i en mycket liten men viktig roll. Men självklart är det dock Peter Quills farsa som filmens handling kretsar omkring: Kurt Russell som Ego. Vissa aspekter av karaktären – som borde ha mycket mer att ge (milt uttryckt) – lämnas därhän men Peters massiva faderskomplex får luftas och rastas i stor skala. Utan att avslöja för mycket haltar filmen till i en sista akt som urartar i ett s.k. ”CGI Fuckathon” som ändå bär en tyngre emotionell slagkraft när det kommer till kritan mitt i ståhejet (märk dock Pac Man. . . ni kommer att förstå). Guardians of the Galaxy vol. 2 handlar trots allt – och här läser jag in så mycket jag vill av Joss Whedons kulturella inflytande – om den familjen vi skapar åt oss själva, och/eller blir lämnade med och styrkan ligger i (förutom Groot) denna familjära behandling av återvändande karaktärer: Nebula, vars episka syskonfejd med Gamora fortsätter, blir en mer avrundad karaktär och Peters slemmiga adoptivpappa Yondu får en viss upprättelse även han.

Där förra filmen hade flera klockrena episoder är uppföljaren dock inte riktigt lika minnesvärd, trots att den är minst lika bra. Ett helt briljant inslag är dock förresten konceptet att Ayeshas folk, i en exakt och perfekt pastisch på tv-spel, flyger sina stridsskepp i simulatorer där de kan ”dö” i skeppet utan att dö i verkligheten, och där utslagna samlas bakom kvarvarande för att heja. Vad som hänger med från förra filmen är de konstanta och till synes slumpmässiga populärkulturella referenserna. I filmen är musiken och filmerna för det mesta vad som får karaktärerna att identifiera sig med varandra, vad de använder för att förklara och förstå sin omgivning – ungefär som vi gör i verkliga livet. Sångvalen blir därför lika viktiga som replikskiftena. Guardians of the Galaxy vol. 2 lovar mer för marveluniversumet, lovar oändligt mycket mer inför framtida utflykter. Och stanna för guds skull igenom hela eftertexterna.

Guardians of the Galaxy slutade (om man utesluter en rad post-credit-scener) med att Peter Quill aka Star-Lord till slut öppnade presenten hans mamma gett honom på sin dödsbädd och fann blandbandet ”awsome mix vol. 2”. Här kommer då Guardians of the Galaxy vol. 2 vars soundtrack nog är skäl bara det att betala biljettpriset, men långt ifrån ensam fördel. Regissören James Gunn gör detta till ett poppigt äventyr i universum långt ifrån jordens inbördeskrig mellan superhjältar men allt närmare att integreras i resten av Marvels fas 3 och sedan 4. Den första filmen – som var något av ett vågspel…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.