Grizzly Man

Werner Herzog med en 40-årig filmskaparkarriär i bagaget kan räknas till något av en legendar inom alla filmvetenskapliga sammanhang. Ytterst märkliga och personliga projekt fascinerar än idag – såsom en 1500-tals äventyrares jakt på Eldorado i Aguirre – Guds vrede, det historiska levnadsödet om den mystiske Kaspar Hauser som levde i 18 år ensam i en källare för att plötsligt släppas ut, och inte minst Fitzcarraldo, om en Caruso-frälst nutbag som på fullaste allvar skall sätta upp ett operahus i djupaste Amazonas – kosta vad det kosta vill.

Timothy Treadwell tillsammans med sin flickvän, Amie Huguenard.

I synnerhet den sistnämnda kan innehålla några av de mest gastkramande scener som någonsin pressats fram på film (nu pratar vi om tiden innan allt vad CGI heter). En ångbåt som släpas över en bergstopp. Skådespelare och filmare som svävar i livsfara mitt i en högst verklig storm på en djungelflod. En riktig indianstam som medverkade under inspelningen ”erbjöd sig” att likvidera huvudrollsinnehavaren på grund av hans störande uppträdande mellan tagningarna. Och så vidare. Denna vansinniga inspelning har gett upphov till en helt egen långfilmsdokumentär, Burden of Dreams, som självaste Criterion Collection gett ut i en separat release. Herzog och hans projekt är alltså något utöver det vanliga. Han har dock ständigt återkommit till att skildra den ensamme individen med en övertygelse, en fix idé om att genomföra något extraordinärt i de mest ovanligaste sammanhangen – inte nödvändigtvis på ett hyllande sätt.

Herzog har under tidens tand emellertid tyvärr inte riktigt klamrat sig fast i den stora massans medvetanden under åren som gått. Man räknar därför 2005 års dokumentär Grizzly Man som något av en comeback för den omaka filmskaparen – något som i efterhand visat sig vara en av den tyske regissörens absolut bästa filmer.

”Ingen rädder för björnen här…” – lekande lustigt eller lömsk livsfara?


Grizzly Man är historien om
den egensinnige och excentriske Timothy Treadwell, en självutnämnd grizzlybjörnsexpert som varje sommar i över ett decennium levde ensam i Alaskas vildmark tillsammans med en grupp av rejäla grizzlybjörnar. Han filmade dem, bodde med dem och när han kom tillbaka till civilisationen höll han gratisföredrag i skolor och försökte utbilda människor genom framträdanden i pratshower, i hur björnarnas tillvaro kunde skyddas. På den trettonde sommaren åt en av dem brutalt upp honom och hans dåvarande flickvän, Amie Huguenard. Efter sig lämnade Treadwell hundra timmar bandat material vilket utgör startskottet i Herzogs dokumentär om den ytterst bisarre mannen och hans livsdröm, och som möjligen ruvade på något betydligt mörkare och obehagligare – en eventuell dödslängtan. Även själva dödsögonblicket filmades, om än med linsskyddet på.

Stora delar av filmen utgörs av Treadwells egna filmer med björnarna och vildmarken han ständigt sökte sig till. Egentligen är den historien så pass snurrig, underhållande och extrem för att vilken filmskapare som helt skall kunna redigera ett sånär pass gångbart slutresultat för att sedan skratta hela vägen till banken. Figuren Treadwell är nämligen en ytterst tacksam måltavla för allehanda glåpord och hån – en före detta missbrukare och misslyckad skådespelare, iförd en makaber prins Valiantfrisyr och malplacerad bandana som snarare för tankarna till en aspirerande barnprogramledare än en djuraktivist. Lägg till att Treadwell saknade all form av personlig censur och en och annan pinne i komposten också – man tror ju karln skämtar, när han med tillgjord barnslig röst vid ett tillfälle i filmen kvittrar förtjust i vilken underbar skapelse en hög med björnbajs är, samtidigt som han med handen smeker spillningen med det glada tillropet ”det är alldeles varmt”. Stollerier så det stänker om det!

Treadwell hade inte bara björnar som kompisar utan även en nyfiken rävfamilj


Herzog går dock längre än så.
När andra samtida dokumentärfilmare möjligen skulle marschera rakt in på wtf-värdet – ty mången av Treadwells oredigerade filmmaterial är rena rama guldgruvan för oss med ett mer eller mindre hälsosamt förhållande till ”knäppa klipp” på youtube – öppnar Herzog istället dörren till något djupare och framförallt mänskligare. Han nöjer sig inte att berätta en skröna eller ett frossande i ofrivillig komik, utan faktiskt formas metodiskt fram ett mångsidigt porträtt med hjälp av olika röster från experter och nära vänner. Hela tiden sitter man som åskådare som klistrad vid tv-rutan. Att Treadwell var en lokal legend som såväl berör som upprör står det inte något tvivel om – många såg honom som en direkt fara för björnarna – men de alla sporrar åskådaren att ställa sig frågor om mänsklig natur och kicksökande, och om vårt gemensamma Disneyfierande av djurvärlden i allmänhet. ”Han såg livsfarliga björnar som människor i djurkostymer” sammanfattar en av de kritiska rösterna sina tankar om Treadwell. Tänkvärt.

Samtidigt lyckades Treadwell fånga fantastiska naturögonblick på film som ingen annan, något som Herzog inte är sen att hylla honom för – vilket ger filmen tonvis med fantastiska bilder som enbart det är en fröjd i sig. Herzog låter också glädjande nog helt bli att falla för frestelsen att spela upp bandet där Treadwell och flickvännen blir dödade av björnen i filmen. Istället får man som åskådare bevittna hur Herzog själv lyssnar på det och sedan uppmanar vännen till Treadwell som har bandet att förstöra inspelningen. En effektivt filmberättarknep för att nå en snabbköpt effekt hos åskådaren? Ptja, kanske det – men som det fungerar sedan!

Herzog lyssnar på bandupptagningen med dödsögonblicket


Grizzly Man
är inte bara en av 2000-talets
absolut bästa dokumentärer – det är en av 2000-talets bästa filmer. Nu när jag såg om filmen igen på Netflix i fin HD-upplösning blev jag precis lika fascinerad och upprymd som jag blev för fem år sedan. Filmen har en perfekt balans mellan Treadwells egna filmer, nyinspelade intervjuer och arkivmaterial. Inte en sekund känns överflödig eller missmatchad. Efter denna film fick Herzog ett värdigt uppsving och har följt den med en rad lyckade och briljanta dokumentärer, som Encounters at the end of the world om Antarktis, och nu senast Into the Abyss om dödsstraffet i USA. Men Herzogs storstilade återkomst på 2000-talet inleddes med Grizzly Man, så börja för all del med den.

 

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.