Godzilla (The Criterion Collection)

Den första filmen om Godzilla, monstret som tillsammans med King Kong blivit en av de allra största ikonerna inom genren. Den här filmen kom 1954 och skulle få närmare 30 uppföljare av olika slag.

scaled

Provsprängningar med vätebomber i Stilla Havet väcker Godzilla till liv. Fartyg sänks, fiskebyar på öar ödeläggs och snart är även Tokyo hotat av den radioaktiva skräcködlan.

CGI var långt ifrån uppfunnet, stop motion tog alldeles för mycket tid och pengar i anspråk samtidigt som man lyckligtvis insett att det inte var någon bra idé att klä ut verkliga ödlor till monster. Istället valde man att klä ut en skådespelare i Godzilla-dräkt och bygga miniatyrer som man sedan med hjälp av kreativt kameraarbete sammanfogade med de mänskliga karaktärerna. Det kom att få en helt egen genre inom japansk film som heter Kaiju. En stor del av charmen med filmen är sättet den är gjord på. Visst ser man ibland att det är ganska klumpiga miniatyrer och Godzilla själv ser i vissa scener ganska löjlig ut, men när det stampas loss i Tokyo är det rätt oemotståndligt. Filmen är även full av smarta perspektivförskjutningar, målade kulisser som osynligt fogats in i bilden och mängder med dubbelexponeringar som man måste imponeras över hur svårt det måste ha varit att göra dem 1954. Jag gillar vanligtvis inte effektspektakel, men när de är gjorda med såhär mycket kreativitet kan jag inte värja mig. Även om allt inte fungerar blir jag lite förälskad i filmen tack vare specialeffekterna.

godzilla_54

Det som är behagligt med Godzilla, jämfört med andra typer av relativt basala monsterfilmer, är att den inte målar upp allting i svart och vitt. En vetenskapsman vill inte att man ska döda Godzilla, utan undersöka detta unika monster som verkar vara immun mot radioaktiv strålning. Samtidigt som det finns något behagligt mjukt och naturvetenskapligt tilltalande över hans inställning, visar det sig vara ganska tveksamt med tanke på all den förödelse som uppstår. En annan vetenskapsman sitter inne med en upptäckt som skulle kunna vara det vapen de behöver för att sätta stopp för terrorn, men vägrar ge sig till känna eftersom han är rädd för vad som skulle hända om denna upptäckt hamnade i fel händer. Ingen är skurken, inte ens självaste Godzilla som man snabbt påpekar bara är ett resultat av mänskliga handlingar och det ger filmen ett allvar. Det finns även en sorgsen ton, där minnet av Hiroshima och Nagazaki hela tiden finns närvarande.

Utseendet på filmen är ofta väldigt stilsäkert, med ett väldigt mörkt svartvitt foto som bidrar till känslan av att det är ett sargat land den utspelar sig i. Scenerna där Godzilla dyker upp ur vattnet för att sedan stampa in på land genom en kraftledning och trasar sönder denna medan rök från bränder fyller på underifrån är episkt slående. Just sättet som städerna fotas, med en gigantisk dinosaurie som dyker upp mellan husen eller vid en bro har något obehagligt över sig som etsar sig fast i medvetandet. Egentligen är det värt att se Godzilla enbart för dessa scener, speciellt om man tänker på hur popolärkulturellt viktig den är.

gojira_1954_godzilla_burns_a_city

Att en så avgörande sekvens som första gången Godzilla visar sig blir märkligt underspelad tror jag däremot inte handlar om någon slags grubblande återhållsamhet, utan snarare beror på att regissören Honda inte riktigt lärt sig hur man gör. Den sekvensen och några till får inte alls den dramatiska effekt de borde kunnat ha. En del av intrigerna mellan karaktärerna känns inte heller helt genomtänkta, där de försvinner in i bakgrunden under stora delar av filmen för att sedan dyka upp när man minst anar det. Kanske hade man kunnat låta manuset passera några manusdoktorer innan man började filma för att justera en del saker som känns lite hackiga, även om man kan argumentera för att det tillhör charmen.

På kommentarspåret går den övertaggade David Kalat loss rejält. Visst är han kunnig och sätter in filmen i en intressant världspolitisk kontext, men han är alldeles för engagerad och spelar över när han berättar. Jag orkade inte ens lyssna färdigt. Då är de relativt nyinspelade intervjuerna med de som var inblandade i inspelningarna intressantare. Det bästa extramaterialet är nog ändå att den amerikanska versionen av filmen Godzilla, King of the Monsters! är inkluderad, även den med ett i längden enerverande kommentarspår från Kalat. Skillnaderna mellan versionerna är främst att nya scener med amerikaner han fogats in, men man har även justerat lite i uppbyggnaden av filmen. Förändringarna är inte nödvändigtvis dåliga heller, åtminstone är det kul att se en lite annan dramaturgi.

gojira_1954_serizawas_death

Bildkvaliteten är inte fantastisk, inte om man ser till mängden repor. I vissa scener ser det nästan ut att regna och det är inte många bildrutor som är helt förskonade. På kommentarspåret får detta en förklaring i att man använde en extremt mjuk och känslig typ av film som lätt tog skada i hanteringen, något som blev extra knepigt med tanke på hur mycket dubbelexponering som användes. Det handlar inte om repor som går att restaurera och filmen har aldrig sett bättre ut än vad den gör på denna transfer, inte ens när den var färsk på biograferna. I övrigt är den fint återgiven med rejäla kontraster och bra skärpa. Även ljudet imponerar med sin klarhet och tydlighet, även om det ju knappast är något spår att testa systemet med.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.