Ghost Rider: Spirit of Vengeance

En stunt-motorcyklist besatt av en hämndängel åker runt i världen och delar ut straff till de som förtjänar. Han snubblar över en kvinna som likt filmens hjälte skrivit ett kontrakt med djävulen och den son som kontraktet resulterat i. De jagas av onda män som hyrts in för att ta pojken tillbaka till sin far.

Handlingen i uppföljaren till Ghost Rider är av bästa B-filmskaraktär, precis som skådespelet och dialogen. Jag har sett föregångaren men minns ärligt talat inte mycket av den. En sak jag är helt säker på är att jag då tyckte att den var den sämsta serietidningsfilmatisering jag sett och då inkluderade jag Thomas Janes Punisher och Ben Afflecks Daredevil. Besvikelsen var också rätt närvarande, framför allt för att Nicolas Cage som spelar huvudrollen tydligen älskar Daredevil-serien.

Katastrofen är inte lika total i uppföljaren. Kanske är det för att man bytt ut klåparen Mark Steven Johnson (med tidigare nämnda Daredevil och kaskadkräkskassa When in Rome på meritlistan) mot de totalt oseriösa men klart mer underhållande Mark Neveldine och Brian Taylor (som regisserat Crank-filmerna och rätt underliga Gamer). Neveldine och Taylor fattar att det häftigaste man kan göra med Ghost Rider-figuren på dryga 90 minuter är att se till att han får svinga sina eldkedjor och röja loss så mycket som möjligt. En kombination av Ghost Riders krafter och en enorm lyftkran/grävmaskin utgör en av filmens mest underhållande stunder. I kontrast med galenskaperna som ryttaren sysslar med är den plågade Johnny Blaze så otroligt ointressant att det nästan gör ont att försöka behålla koncentrationen. Då är det skönt att krutet istället läggs på hans förvandling till det brinnande hämnarkraniet istället. Cage spelar över på ett sätt som bara han kan och varenda sekund är ren njutning.

Birollerna är också bättre i den här filmen. Undantaget Sam Elliots alldeles för korta roll i ettan är allt bättre här. Ciarán Hinds ondska är så mycket mer påtaglig än Wes Bentleys. Johnny Whitworth är en glad överraskning som Hinds bitvis bortruttnande hantlangare. Idris Elba gör en av sina otaliga b-filmsbiroller med sedvanlig charm och en helt ny dialekt. Elba börjar bli sin generations Michael Caine. En skådespelare som aldrig är dålig i de filmer han gör och ofta är behållningen med filmen, men som gör så fruktansvärt mycket udda filmer att man undrar om det är hans agent, hans omdöme eller hans plånbok det är fel på. En Elliot-kort uppenbarelse av en gravt översminkad Cristopher Lambert förgyller upplevelsen.

Neveldine-Taylor tar inte heller filmen eller karaktären på så stort allvar. Vilket leder till en del spontana skratt, något som det inte brukar vara gott om i superhjältefilmer. Aningen tar de sig själva på för stort allvar eller så är skämten ofta så väl annonserade att de humorn försvinner. Nu är detta ingen skrattfest men på några ställen “förklaras” luckor i storyn på ett rätt underhållande sätt. Ett av de trailer-skämt som fick mig att sucka högst skruvar de till på ett sätt som faktiskt mildrar dumheterna.

Förvånansvärt nog är jag faktiskt sugen på mer Ghost Rider. Lagom nivå på skämten och mycket tryck i actionscenerna har väckt önskan att se mer av Johnny Blaze. Så om Cage behöver mer deg är han välkommen åter, så länge han tar med sig Neveldine och Taylor till film tre.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

One comment

  1. Andreas Krantz

    Billig, ful och tråkig. Jag hatade den här filmen väldigt, väldigt mycket. Den lyckades med konststycket att vara sämre än den första filmen och den första filmen har i princip INGA försonande drag. I det avseendet påminde den om Mortal Kombat: Annihilation, och det är aldrig bra sällskap att vara i. Du är ALLDELES för förlåtande mot den här filmen, Anton.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.