GÄSTKRÖNIKA: VARGTIMMEN PODCAST

OM TILLVARON SOM SKRÄCKPODDARE

Idén till Vargtimmen kläcktes på en uteservering i Majorna i Göteborg sommaren 2015. Det var en av alla Tomas mer eller mindre högtflygande planer om vad man ska göra av sitt i stora drag onyttiga intresse för skräckfiktion.

Ett tidigare projekt hade varit att sätta upp skräckrockoperan Tribute to Horror på Stora Teatern i Göteborg. Tomas hade hört sig för vad det kostade att hyra stället (det var någonstans strax över fyrtio tusen kronor per kväll), och frågat en kille från Jönköping som kan spela gitarr om han gillade John Carpenter. Det var ungefär så långt det gick.

En podcast om skräck verkade lite mer hanterligt, och vi spelade in ett pilotavsnitt på temat hämnd.

Vi insåg ganska omgående att det inte höll måttet, även om det var kittlande att kunna sitta och säga vad som helst under förevändningen att vi diskuterade motiv och bärande idéer i olika skräckberättelser. Och det fanns något där. En lätthet i samtalet som drev mellan lek och allvar. Ett belöningsmoment i att tillsammans försöka styra en tanke i mål. Och så den där avlägsna känslan som vi kände igen från barndomen av att det var, ja, liksom… spännande att göra saker.

Det ligger i podcastens format att det ska ha något av det vardagliga samtalets stil och dynamik. Det vore däremot ett fruktansvärt misstag att anta att en podcast inte kräver minutiösa förberedelser. Det tog ett tag för oss att förstå.

Ett av de första avsnitten vi släppte, om skräckfilmsgenren slashers, förberedde vi spontant mitt i en rätt blöt kväll på stan. Det blev därför ett ganska dåligt avsnitt. Vi vet att det finns människor som har fått ut något av att lyssna på det. Men i våra öron är det inte bara resultatet av en grov underskattning av det retoriska arbetsmoment som romarna kallade för inventio, utan det saknar också det kritiska öra som poddaren måste ha under inspelning.

Den som är bakis orkar i allmänhet inte hålla några längre sammanhängande tankar i huvudet, än mindre kommunicera dem med omvärlden. Att försöka resonera kring något så komplext som en femtioårig filmtradition under de omständigheterna är därför dömt att misslyckas. En bättre förberedelse än att beställa in två öl till och bartenderns anteckningsblock hade varit att gå och lägga sig tidigt och ta en uppfriskande joggingtur på förmiddagen. Men vi fick ihop avsnittet på någon sorts nybörjartur.

Andra avsnitt har vi tvärtom överarbetat. Ganska nyligen satt vi och blängde på varandra i bortåt tre och en halv timme med micken mellan oss utan att uppleva att vi fick något särskilt stringent sagt om någon av de titlar som stod i vårt manus, trots att detta hade vuxit fram under säkert ett års tid. Vad fan var det frågan om?

Vi vet inte om begreppet existerar, men vi kallar det för podcast burn-out. Tillståndet kännetecknas av psykisk utmattning och en liten tro på framtiden i största allmänhet. Som tur är går det över, förhoppningsvis redan till nästa inspelning. Ett sätt att undvika att bränna sig på det här sättet är att vara lite moderat i fråga om vad man tänker sig kunna klämma in på en 90 minuter lång mp3-fil.

Att vara genrepoddare innebär för oss att vi konsumerar ohyggligt mycket mer skräckfiktion än vi rimligtvis skulle ha gjort om vi inte drev Vargtimmen. Att man har haft ett kontinuerligt intresse för genren sedan barnsben räcker bara så långt.

Dels släpps det hela tiden en massa bra och dålig skräck i olika medier som vi känner någon sorts påbud från oklar ort om att försöka hänga med i.

Dels är människor med ojämna mellanrum vänliga nog att skicka oss recensionsexemplar av produkter som de vill att vi ska lyfta i podden.

Dels går det automatiskt stiltje i verksamheten om vi inte aktivt försöker bredda våra horisonter.

Det vore lätt att föreställa sig att det här innebär att livet som skräckpoddare är ett enda långt novemberlov med mysiga uppesittarkvällar i dripp-droppande stearinljussken. Dessvärre innehåller ju tillvaron en massa andra saker som man också ska hinna med: barn och familj, yrkesliv, rekreation utan krav, andra fritidsintressen-som-eventuellt-blivit-till-små-karriärer, motion, nattsömn och liknande. Tid kommer därför alltid vara en svår bristvara för oss.

En besvärlig baksida av den här omständigheten är att vi kan drabbas av lättare skuldkänslor när vi läser böcker eller tittar på filmer som hamnar utanför ”vår genre”, och som därför saknar en nyttoaspekt för Vargtimmen. Vi föreställer oss att de flesta som driver kulturpoddar med någorlunda fasställda ramar känner igen sig i den beskrivningen.

Skulle vi däremot vilja podda om annat än skräck i film och litteratur ryms det kanske rentav inom varumärket, om man ser lite liberalt på det: Kvargtimmen (en fitness-pod från det västra kustbandet), Argtimmen (primalterapi i realtid) eller Sargtimmen (nostalgi, löst tyckande och akademisk analys med Sveriges mest okunniga ishockeykommentatorer).

Sanningen är att det egentligen är en grotesk förenkling att vi skulle vara några kalenderbitande skräcknördar. Nog för att vi så långt vi kan minnas har förenats i en gemensam passion för skräck, men innan vi började med Vargtimmen kretsade våra samtal inte särskilt mycket kring det. Vi brukade snarare hänga över varsin öl i olika halvtomma barmiljöer någon gång i månaden medan vi talade ut om våra eventuella relationsproblem. Ganska ofta hade vi inga speciellt allvarliga bekymmer att prata om. Då kunde vi alltid beröra gamla relationsproblem, vilket uppriktigt sagt är ett ganska destruktivt beteende.

Något vi alltså kan konstatera är att Vargtimmen har höjt både frekvensen och kvaliteten på vårt umgänge. Vi träffas numera minst två gånger i månaden i stället för någon enstaka, och vi har helt utan undantag massor av saker att prata om.

Något ytterligare som vi kan konstatera är att kärnan i Vargtimmen inte nödvändigtvis är en obetvinglig aptit på skräckfiktion. Det handlar minst lika mycket om att komma åt och hålla fast vid något som vi haft på känn var på väg att glida utom räckhåll för oss: upplevelsen av att det absolut intressantaste man är med om inte nödvändigtvis äger rum i verkligheten, utan snarare bygger på en överenskommelse mellan två människor som litar på varandras fantasi. Ungefär som vi tillbringade tiden tillsammans i tioårsåldern alltså.

Den amerikanske författaren F. Scott Fitzgerald uttrycker den strävan bra på ett ställe: ”So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past.” Tyvärr kommer vi aldrig kunna prata om honom i skräckpodcasten Vargtimmen. Men varje skräckberättelse som är värd vår uppmärksamhet har något litet av det där i sig.

LARS MARTINSSON OCH TOMAS ARVIDSSON, VARGTIMMEN PODCAST

About Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant

Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com