Gangster Squad

Zombieland-regissören Ruben Fleischer försöker sig på att göra hårdkokt gangsterfilm. Synd att han råkade blanda ihop The Untouchables med Dick Tracy.

Ruben Fleischers Zombieland var en underhållande rulle som flirtade med klassiska indiefilms-klicheer, bjöd på befriande humor och innehöll en zombiesminkad Bill Murray. Inget mästerverk måhända, men jag gillade den. Gangster Squad är dock en helt annan historia, en riktigt bedrövlig sådan.

Året är 1949 och den forne Chicago-gangstern Mickey Cohen (Sean Penn) har flyttat västerut till Los Angeles där hans kriminella imperium nu håller på att ta över hela staten. Lagens långa arm står handfallen och stadens polischef (Nick Nolte) inser att det krävs drastiska åtgärder. En hemlig specialstyrka, ledd av den rättrådiga polisen John O’Mara (Josh Brolin), sätts samman för att skipa rättvisa. Med befogenheter att bruka det våld som situationen kräver, oavsett vad lagen dikterar, tänker de en gång för alla sätta stopp för Cohens gangstervälde.

Fleischer och manusförfattaren Will Beall verkar vara två herrar som läst för mycket serietidningar, sett Brian De Palmas The Untouchables och tänkt: “-Det där var ju en jäkligt bra film, men den skulle behöva mer action och mindre karaktärsutveckling…”, varpå de satte sig ned och började skissa på vad som skulle bli Gangster Squad. Jag hoppas att de själva är nöjda med slutresultatet, för jag har svårt att tro att någon annan kan hitta några större kvaliteter i denna besvikelse till film. Grundpremissen är som klippt och skuren för att leverera en intressant berättelse där man problematiserar det moraliska i att polisen tvingas kliva utanför lagens ramar för att upprätthålla densamma, men det är något som filmskaparna tydligen blundat för. Ämnet berörs nämligen bara genom ett par korta repliker, för att sedan sopas under mattan och istället lämna plats åt glättiga floskler och rader av löst sammanknutna actionscener.

Rollistan stoltserar med välkända skådespelare som Sean Penn, Josh Brolin, Nick Nolte, samt mannen på alla flickors läppar – Ryan Gosling. Men vad hjälper stora affischnamn när de flesta i skådespelarensemblen underpresterar ganska rejält. Med ett karaktärsgalleri bestående av trista och klichéartade figurer utan någon som helst dragningskraft ges de visserligen inte så mycket att arbeta med, men oftast verkar de inte ens försöker agera. Undantaget är Sean Penn som istället bjuder på ett överspel som heter duga och förvandlar sitt elaka gangsterporträtt till en karikatyr som tycks vara hämtad från Dick Tracys värld.

Inledningsvis försökte jag betrakta filmen med glimten i ögat och se den som ett lättsamt och serietidningsdoftande spektakel, men inte ens det fungerade. Gangster Squad uppvisar alldeles för många brister, inte minst på manussidan, och när den väntade slutuppgörelsen väl gör entré så har jag redan tröttnat för länge sedan. Den enda egentliga behållningen som står att finna utgörs av den trevliga scenografi man skapat, men inga svulstiga nattklubbar eller tjusiga bilar kan rädda Gangster Squad. En skräpfilm är trots allt en skräpfilm, oavsett hur den paketeras.

Läs även Mikael Maads recension av Gangster Squad som han skrev i samband med biopremiären.

About Alexander Bing

2 comments

  1. Ja, den här filmen var rena rama skiten. Dålig personregi, tråkig dialog, dåligt manus…..det kändes som att den var fyra timmar lång för man ville att den skulle ta slut hela tiden.

  2. Tur att man inte köpa denna film då. Väntar tills den dyker upp på Netflix.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.