Game Of Thrones: Säsong 8 Episod 2 & 3 (HBO Nordic)

Som en hängiven anhängare av George R.R. Martins böcker i Song of Ice and Fire serien så har de tre senaste säsongerna av Game of Thrones varit minst sagt prövande. Många av karaktärerna har genomgått fundamentala och nästan schizofrena omvandlingar som totalt motsäger mycket av hur de uttryckt sig och agerat under de tidigare säsongerna.  Essensen från böckerna är sedan länge spårlöst försvunnen från HBOs tolkning av Martins fantasy-epos och när vi nu nått den tredje av de sista sex episoderna så är det mer tydligt än någonsin.

Förra veckans episod två ”A Knight of the Seven Kingdoms” gav oss egentligen bara mer av vad som redan hade visats i säsongens första avsnitt. Det var en serie av möten och sista farväl som byggde upp mot dagens episod ”The Long Night” och som gav oss en fingervisning om att slutet nu var nära. De döda stod för tröskeln till Winterfell och den mystiska The Night King med sina hejdukar skulle störta ner över alla karaktärer vi kommit att fatta tycke och känslor för över de åtta gångna åren och bringa ond bråd död i sitt kölvatten.

Det var därför tacksamt att vi inte tvingades genomlida ännu en magisk flygtur bara för två och kyssar vid ett vattenfall. Istället fick en handfull av mer dämpade, uppriktiga sekvenser rika på humanitet och patos som dessutom lyckades förmedla situationens stränghet och allvar. Det är angenämt förstämt och mörkt utan att samtidigt bli allt för ångesttyngt. Det är trots allt Game of Thrones vi pratar om här och inte de inledande minuterna av landstigningen på Omaha under D-Day.

John Snow och Daenerys på romantisk utflykt

Höjdpunkten under episod 2 ”A Knight of the Seven Kingdoms” kommer när Brienne of Tarth blev dubbad till riddare av Sir Jamie. Välskrivet och känslosamt på ett sätt som fick det kännas som om det kunnat lyft direkt ur George R.R. Martins böcker. Samtidigt gav det ett fint avslut på Jamies långa karaktärsresa och i stort nästan gottgjorde de många syndfulla, hemska dåd han utfört över åren. Det kändes honom värdigt och Gwendoline Christie gjorde ett exceptionellt jobb med att förmedla Briennes känslor i ett förlösande leende fyllt av genuin lycka. Kort sagt mästerligt gjort av henne och faktum är att hela scenen har genomgående utmärkta prestationer från skådespelarna.

Det är svårt att bortse från att denna säsongens första två delar skulle kunde ha slagits samman till en mer välklippt men längre episod. Mycket av det vi fick beskåda under den totalt två timmar långa speltiden var i service till fansen. På gott och ont. Som manusförfattare kan jag tycka där finns ett ansvar i att hålla en balans och särskilja mellan vad anhängarna önskar se och vad som bäst tjänar den övergripande historien. Detta är ett problem som blivit allt mer återkommande under de senaste åren av Game of Thrones och Arya Stark är en av de karaktärer som tycks ha drabbats värst av det. Så när hon under andra episoden plötsligt rullar runt i halmen med en svettig Gendry så är jag mer besviken snarare än förvånad. Det må vara vad många spekulerat och hoppas få se, men en välskriven och uttänkt scen var det definitivt inte.

Mycket stod på spel när det tredje avsnittet premierade under natten till idag (Måndag). På många sätt skulle det representera en kulmen av all den uppdämda förväntan och mystik som blivit uppbyggt under de gångna åtta åren av David Benioff och D.B. Weiss. Kanske skulle vi äntligen få lite mer insikt i karaktären the Night King och dennes egentliga planer då vi så sent som under förra episoden blev informerade om hans önskan om att radera världens minnen och svepa Westeros i ett evigt mörker. Detta var i varje fall vad Brann, numera mer känd som den treögda korpen lät förklara för oss som tittare.

Warhammer spelas även i Game of Thrones

Spänningen var därför minst sagt på topp inför att klockan skulle slå tre och episoden skulle släppas på HBOs sida. Till och med en surmulen skeptiker så som mig kunde inte låta bli att dras med i spekulationerna med en nästan barnslig förtjusning som om jag var sex år gammal igen och det vore natten före julafton. Så med det sagt låt mig dra en parallell till den trettonde december för bara två år sedan när Rian Johnsons lilla rymd-epos skulle släppas. Situationen och uppbyggnaden då var inte olik den vi hade nu med två likvärdigt onda personer vars avsikter och identiteter var höljda i dunkel och mystik. Jag talar självfallet om Snoke, denna mystiska och hotfulla individ som J.J. Abrams valde att introducera som det nya stora hotet mot Skywalker & Co i Star Wars: The Force Awakens. En karaktär som Ryan Johnson sedermera valde att kasta under bussen i sin uppföljare med syfte att undergräva och störta förväntningarna för att göra något han kände var intressantare. Allt med en total brist på respekt för det långtgående narrativet.

Star Wars: The Last Jedi kom att dela fansen i två grupper och födde två distinkta läger samt enligt eget utago skapade oändliga problem för J.J. Abrams när han sedan skulle försöka styra upp manus till den nya och avslutande filmen i trilogin. Att enbart göra något oväntat för sakens skull utan större tanke på dess konsekvenser och vad som tidigare byggts upp är inte bra författande. Det är ett tecken på ett manus som saknat övergripande struktur och som nedtecknats allt efter som serien eller filmerna fortskridit. Det är ett fenomen vi även fick se i den numera ökända tv-serien Lost för ett antal år sedan.

Nu kan dessvärre Game of Thrones tillskrivas samma ära och idag kan jag med all bestämdhet säga att serien i mina ögon dog. Dagens premiär av ”The Long Night” cementerade bara ännu en gång hur totalt oförmögna Benioff och Weiss varit att på egen hand bära Martins fackla vidare. Istället får vi ett makabert konstruerat Frankenstein liknande monster gjort för att tjäna alla fans snarare än att skapa en intressant, tillfredställande historia. Allt mynnar istället ut i en kavalkad av magiskt överlevande karaktärer, en teleporterande Arya Stark och en död Night King. Som en uttorkad gnyende hund går Game of Thrones ut i sanddynerna och dör en stilla obetydlig död.

John Snow förfäras över hur dåligt manuset är

Kanske nu mer än någonsin är det tydligt varför Night King i böckerna endast är en karaktär som det talas om i historier och sägner. Den person vi ser på tv är skapt och skriven endast för tv-serien med syfte att tydliggöra och förkroppsliga ondska (och sälja plastfigurer). All denna antydan på att han skulle haft en större övergripande plan är omintetgjord och istället matas vi med samma tröttsamt söndertjatade motiv som många andra tvådimensionella onda karaktärer har haft. Dvs att vilja utplåna allt liv, för det är något man vill göra när man är ond.

Jag är inte arg så mycket som besviken. Kanske mest på mig själv och det faktum att jag tillät mig mot ett bättre vetande att ha förhoppningar om att tv-serien skulle tillåtas få ett annorlunda men i varje fall välskrivet slut. Ett slut som inte följde i samma söndertrampade stig som så mycket annan klassisk fantasy med återkommande troper. Ett slut som kanske i någon mån speglade den författarstil som A Song of Ice and Fire faktiskt gjorde sig känd på. En orubblig verkligförankrad råhet där misslyckande innebar konsekvenser och där konsekvenser innebar död.

Vi är nog många förväntade sig nog mer av Game of Thrones, undertecknad inkluderat. Detta var trots allt serien som så länge vågade göra saker annorlunda med sitt välnystade narrativ där handlingar hade logiska och omstörtande avslut. Idag fick vi ett sådant avslut. Men det var ett avslut på sämsta tänkbara sätt och som samtidigt släckte allt vidare hopp om de kvarvarande tre episoderna.

Sir Jamie försöker mentalt tydliggöra var allt egentligen gick fel med Game of Thrones

Vad vi får serverat här är ett mäktigt men helt substanslöst spektakel fullspäckat med fantasy clichéer. Vi som publik förväntas frånsäga oss alla tvivel och vår misstro i syfte för manusförfattarna att kunna avsluta The Night Kings ark på ett för dom bekvämt och smidigt sätt. Detta för att de sedan kunna lägga fokus på andra lösa trådar av Game of Thrones som behöver knytas upp och komma till sin ände under seriens kvarvarande speltid.

Min kritik mot ”The Long Night” har egentligen inte så mycket att göra med varken dess produktionsvärden eller episodens innehåll i stort om man ser till det som en isolerad historia. Mitt fördömande av vad som fortskrider under dess speltid har snarare att göra med de konsekvenser händelserna innebär för allt som byggts upp till denna punkt. Under de gångna åtta åren har serien och dess skapare spenderat en hel del tid med att etablera och stärka faktumet av att där existerar profetior, magi och ritualer i Game of Thrones universumet. Gör man detta så förväntas där tillika finnas en viss nivå av förklaring till sagda fenomen som inte mynnar ut i att publiken lämnas med stora obesvarade frågor och besvikelse. Dvs den situation vi nu olyckligtvis befinner oss i.

Och om du som läsare undrar så är svaret nej, att be ens tittarkrets att vänta på uppföljarna eller böckerna som expanderar på ens universum är inte en lösning på problemet utan bara dåligt författarskap. Med det sagt så kan jag utan eget tvivel säga att detta markerar dagen som Game of Thrones dog.

Som en hängiven anhängare av George R.R. Martins böcker i Song of Ice and Fire serien så har de tre senaste säsongerna av Game of Thrones varit minst sagt prövande. Många av karaktärerna har genomgått fundamentala och nästan schizofrena omvandlingar som totalt motsäger mycket av hur de uttryckt sig och agerat under de tidigare säsongerna.  Essensen från böckerna är sedan länge spårlöst försvunnen från HBOs tolkning av Martins fantasy-epos och när vi nu nått den tredje av de sista sex episoderna så är det mer tydligt än någonsin. Förra veckans episod två ”A Knight of the Seven Kingdoms” gav oss…

Review Overview

Betyg (Episod 2)
Betyg (Episod 3)

Summary : Vi är nog många förväntade sig nog mer av Game of Thrones, undertecknad inkluderat. Detta var trots allt serien som så länge vågade göra saker annorlunda med sitt välnystade narrativ där handlingar hade logiska och omstörtande avslut. Idag fick vi ett sådant avslut. Men det var ett avslut på sämsta tänkbara sätt och som samtidigt släckte allt vidare hopp om de kvarvarande tre episoderna.

33

About Marcus Persson

Marcus Persson
En ständigt kaffedrickande, välartikulerad hedning från den sydskånska tundran med en brinnande passion för obskyra filmer, hifi, analog media, och whisky.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com