Game Of Thrones: Säsong 8 Episod 1 (HBO Nordic)

Tjugo långa månader har hunnit passera, nästan två år, sedan vi sist fick ta del av kampen om järntronen i Westeros och folk håller nu spänt andan inför den sista gastkramande säsongen av världens största tv-serie. Otaliga spaltmeter har hunnit skrivas kring karaktärernas slutliga öde och vem som kommer hamna på tronen när det sista svärdshugget hunnit falla. Kort och gott, förväntningarna är så orimligt högt ställda och uppskruvade som de bara kan bli.

HBO hade en minst sagt skakig premiär under natten till Måndagen och många snopna uppesittare möttes av felmeddelanden snarare än drakar, vinter och vandrande döda. Trycket var helt enkelt för högt och strömningstjänsten kollapsade under vågen av Game Of Thrones törstande fans. Och med det sagt, från denna punkt i recensionen kommer jag utan återhållsamhet diskutera säsongens första episod i sin helhet. Läs vidare på egen risk om du ännu ej hunnit se den och inte vill få händelserna förstörda.

David Benioff och D.B. Weiss har kämpat i uppförsbacke under både säsong sex och sju. Det välskrivna materialet från J.R.R Martins böcker som tidigare legat till grund för tv-serien har hunnit sina och de två vapendragarna har istället själva fått styra det stormande Game Of Thrones skeppet själva efter bästa förmåga. Martins övergripande vision har funnits där någonstans i dimman över vattnen som en ledsagande stjärna till Benioff och Weiss men att påstå att säsong sex och sju var välskrivna och gjorde förlagan rättvisa hade varit att tala osanning.

Det är gott med grillat

Det var därmed med dämpade förväntningar som jag slutligen satte mig ned och tittade igenom den första episoden av säsong åtta. Det var femtio minuter av blandade upplevelser utan större toppar eller allt för branta dalar. En uppseendeväckande lugn början på något som så många smäktat efter under så väldigt lång tid och tillika en episod med oerhört lite i form av dramatik och mer av status quo. Karaktärer navigeras på plats och i enlighet med episodens namn; Winterfell, så utspelar sig den främst i och kring slottet med samma namn där vi får återstifta bekantskapen med de kvarlevande Stark barnen samt Daenerys och hennes sällskap.

Benioff och Weiss gör sitt bästa för att etablera en känsla av ängslan och panik kring de vandrande dödas antågande och det hot om total utplåning som de representerar. Tidigt i episoden påminns vi om detta både av Bran och John Snow men känslan speglas inte i karaktärerna och folkets handlingar under resten av episodens speltid. Vi bjuds istället på vad som närmast kan beskrivas som en magisk Disney flygtur på drakarna över snöklädda landskap, kärleksdialog som tävlar med Revenge Of The Sith i sin torftighet och en överlag på tok för munter och bekymmerslös inramning av vad som borde vara en bister och ödesmättad situation.

Mycket känns stressat och onödigt påskyndat. Karaktärer möts i vad som borde vara känsloladdade återföreningar men som istället avhandlas i ett rasande tempo med nickningar, kramar, one-liners och en olämpligt käck ton. Episodens speltid till trots så är det väldigt tydligt att George R.R Martins rika dialog och vision är lämnad i backspegeln och lyser med sin frånvaro. Publikfavoriter som inte bidrar till väsentligheterna så som Lyanna Mormont, The Hound och Gendry tillåts stjäla tid från vad som efter två år i kitteln borde vara ett slipat och vasst manus. Även större karaktärer så som Arya sätts i opassande, märkliga situationer och den absoluta botten nås när hon tillåts flörta med Gendry i smedjan.

Sura miner över ett fortsatt dåligt manus

Winterfell är dock ej den enda plats vi får besöka under episodens gång. Benioff och Weiss bjuder oss med på sväng om i Kings Landing där drottning Cersei håller hov och vi introduceras även till Harry Strickland, ledare över The Golden Company som hyrts in för dyra pengar till att bedriva krig i hennes namn. Euron passar även på att visa sitt endimensionella tryne och precis som tidigare tycks hans enda motivation vara att få rulla runt i sänghalmen med Cersei. Ställd mot sin motsvarighet i böckerna så framstår tv-Euron fortfarnade (tyvärr) som kriminellt platt och brister i sin grandezza, saknar all mystik kring sig och har reducerats till en kavat sjöbuse.

Vi som åskådare tvingas vänta tills de sista tio minuterna av episoden innan vi får en glimt av det mörker som Game Of Thrones gjort sig känt för. Det är genom Tormund och Beric Dondarrion detta förmedlas som tillsammans med en handfull andra utforskar en vindpinad och förhärjad ruin. Det är ödesmättat, mörkt och stämningsfullt tryckande. En klar utstickare under första episoden som fick mig att mysa till i soffan och nicka nöjt. Mina förhoppningar var att Benioff och Weiss skulle luta hårdare åt dessa mer obehagliga stunder nu när Game Of Thrones spelar på sina sista noter och det är en aning tråkigt att hotet om de vandrande döda nästan helt ignoreras genom Winterfell episoden.

Kvällens andra höjdpunkt står lite oväntat John Bradley för i sin roll som Samwell Tarly. En karaktär (och skådespelare) som gått från klarhet till klarhet och verkligen växt över de många säsongerna av Game Of Thrones. I episodens tveklöst mest välskrivna och intensiva scen tillåts John Bradley visa sitt hela känslomässiga spektrum när Denearys informerar honom om det öde hans far och bror gick till mötes. Det är uppfriskande att få se efterdyningarna från någon av de mindre händelserna och belyser den annars så stroppiga och högtravande drak-drottningen i ett sämre ljus.

Cersei drömmer om fler säsonger av Game Of Thrones

Som en av de sex sista delarna till ett av historiens största tv-fenomen får Winterfell episoden betraktas som svagt och lite trevande. Det är för tidigt att avgöra huruvida den två år långa paus mellan säsong sju och åtta gett en positiv effekt på manus och karaktärerna men här finns tillräckligt med tveksamheter för att ge mig en obehaglig känsla i magen. Både dialog, tempo och ton är lidande här men jag är villig att mot mitt bättre vetande sätta tro till att det bara kan bli bättre nu. Benioff och Weiss snälla svik oss inte nu.

Tjugo långa månader har hunnit passera, nästan två år, sedan vi sist fick ta del av kampen om järntronen i Westeros och folk håller nu spänt andan inför den sista gastkramande säsongen av världens största tv-serie. Otaliga spaltmeter har hunnit skrivas kring karaktärernas slutliga öde och vem som kommer hamna på tronen när det sista svärdshugget hunnit falla. Kort och gott, förväntningarna är så orimligt högt ställda och uppskruvade som de bara kan bli. HBO hade en minst sagt skakig premiär under natten till Måndagen och många snopna uppesittare möttes av felmeddelanden snarare än drakar, vinter och vandrande döda. Trycket…

Review Overview

Betyg

Summary : Som en av de sex sista episoderna till ett av historiens största tv-fenomen får Winterfell betraktas som svagt och trevande. Både dialog, tempo och ton är lidande här men jag är villig att mot mitt bättre vetande sätta tro till att det bara kan bli bättre nu.

35

About Marcus Persson

Marcus Persson
En ständigt kaffedrickande, välartikulerad hedning från den sydskånska tundran med en brinnande passion för obskyra filmer, hifi, analog media, och whisky.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com