G.I. Joe: Retaliation

I Sverige på slutet av 80-talet såldes det mängder av G.I. Joe-figurer till svenska pojkar och pojkflickor. Även jag hade några Action Force-gubbar, som var det de kallades i Sverige. Jag var så liten att jag inte läste serietidningen och visste inte heller mycket om gubbarna, men Snake Eyes och Cobra Commander vill jag minnas att jag hade i alla fall. Den stora anledningen att det istället blev He-Man som gällde för mig var att de gubbarna vara större och kunde lättare extraknäcka som barn till min storasysters Barbie. Mina föräldrar var plast-ekonomiska på det viset.

GI Joe 2, Dwayne Johnson

När uppföljaren till G.I. Joe: The Rise of Cobra startar är Cobra Commander och flera av hans män fångade i ett högteknologiskt fängelse. Istället kommer det stora hotet mot militärens mest högteknologiska och vassaste förband, och mot hela världen för den delen, inifrån Vita Huset. Presidenten (Jonathan Pryce) är inte sig själv och när han kallar alla världens kärnvapensstater till Washington för ett möte, förstår G.I. Joes tillförordnade ledare Roadblock (Dwayne Johnson) att de måste inverka. Efter en attack mot honom, Duke (Channing Tatum) och nästintill hela G.I. Joe är de ordentligt decimerade och de blir tvungna att förstärka med deras pensionerade grundare, självaste Joe (Bruce Willis). Tillsammans ger de sig ut för att stoppa fria Cobra-medlemmar som Firefly (Ray Stevenson) och deras plan att med hjälp av presidenten sätta Cobra Commander vid världsmakten.

Jag är väl en av få som gillade den första filmen i serien. Jag har som sagt ingen större relation till karaktärerna men jag tyckte om den lekfullhet Stephen Sommers tog sig an projektet med. Till G.I. Joe: Retaliation har stafettpinnen tagits över av mindre meriterade Jon M. Chu (senast aktuell med en Justin Bieber-dokumentär som i skrivande stund har det fantastiska betyget 1.7/10 på IMDb) men han klarar sig minst lika bra. Det är befriande att inget ska ha bas i verkligheten eller bli mörkare, utan en total acceptans för Hasbros plastvärld är allt som finns. Kanske är det kinetiken i de dansfilmer Chu också ligger bakom som gjorde honom lämpad för att regissera de akrobatiska actionsscenerna i en G.I. Joe-film. Det är inte bara regissören som är utbytt utan även en mängd skådespelare. Att i en actionfilm få Dwayne Johnson istället för Joseph Gordon-Levitt och Bruce Willis istället för Dennis Quaid är då sannerligen inget ni hör mig klaga över.

GI Joe 2

Dwayne Johnson har huvudrollen här och med det har han oturen att få säga flest av filmens halvpinsamma repliker signerade Zombieland-skribenterna Rhett Reese och Paul Wernick. De har fått bra styr på handlingen, ingen har nog räddat världen så mycket som G.I. Joe gör här (förlåt för spoilern), men vassa action-onliners lyser med sin frånvaro. När Cobra Commander väser sina repliker genom masken finns det dock en hel del Darth Vader-kvalitéer. Jag tänker framför allt på det underhållande kärnvapenmötet där jag tyvärr får erkänna att hans entré lägger en stor skugga över Skeletors i min ”favorit” He-Man – Universums härskare. Jonathan Pryce ser dessutom ut att ha en hel del kul här när han fått dubblera sin presidentroll från ettan till denna uppföljare.

När det gäller action så är jag inte påläst nog för att få rysningar när Snake Eyes (Ray Park, Star Wars Episod I: Det mörka hotet) och Storm Shadow (Byung-hun Lee, I Saw the Devil) ger sig på varandra, men jag får det ändå. Här liksom i en senare fight mellan Roadblock och Firefly har man på ett utmärkt sätt lyckats implementera skjutvapen i slagsmålen. Om ni minns gun kata från Kurt Wimmers fantastiska Equilibrium så förstår ni vad jag talar om. Sen är det alltid kul att se mängder av fotsoldater (ursäkta Turtles-språket) falla ned från, och slå i, klippor på alla möjliga sätt. Det är tacksamt med färgglada ninjor som dör, då jag känner en sådan distans till dem och deras familjer där hemma.

GI Joe 2, Bruce Willis

Ett stort problem i filmen utgörs av RZA från Wu-Tang Clan som blind kung fu-lärare. Han passar inte alls i rollen och dessutom tycker jag inte att detta är en av alla filmer som nödvändigtvis behöver en sådan roll. Tidigt i filmen kommer också en stor överraskning, och det är ju bra, men jag vet inte om överraskningen är värdig serien. Det som händer hade gärna fått hända, men i så fall borde filmmakarna gjort en större grej av det. Nej, nu börjar jag bli lite väl hemlighetsfull. Pojkar, flickor, pojkflickor och flickpojkar i alla åldrar – se G.I. Joe: Retaliation, den är tillräckligt skoj.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.