Fright Night

Skräcknatten eller Fright Night som den hette i original var en fin liten skräckfilm som gick upp på våra svenska biografer i februari 1986. Jag vill även minnas uppföljaren från 1988 som ganska bra när jag såg den på TV i början av 2000-talet. Men det här var ju evigheter sedan så nu kommer nyinspelningen av den första filmen.



Charley Brewster (Anton Yelchin)
är något av en kameleont på skolgården. Likväl som han kan hänga med de tuffa killarna och ha en eftertraktad flickvän i Amy (Imogen Poots, 28 veckor senare), umgås han gärna med klassens stora nörd Ed (Christopher Mintz-Plasse). I alla fall tills nu för med Eds senaste upptåg, att Charleys granne skulle vara vampyr, känner han att de kanske har växt ifrån varandra en gång för alla. Den nyinflyttade grannen i fråga, Jerry (Colin Farrell), verkar vara en riktigt trevlig kille som dessutom kan vara något för Charleys ensamstående mor Jane (Toni Collette). Efter att Ed plötsligt försvinner blir Charley dock tvungen att ta över dennes misstankar. För att lära sig mer om vampyrer tar han kontakt med TV:s största skräckexpert Peter Vincent (David Tennant, Harry Potter och den flammande bägaren). Denne store fegis visar sig till en början inte vara någon större skydd mot Jerry, men i samband med att mörkret faller reser sig de mest oväntade hjältarna.

Då jag redan sett det här förut följde jag kanske inte handlingen med någon väldigt stor spänning, men däremot var det intressant att studera filmen på detaljnivå. Här finns de vanliga genvägarna som hånar din intelligens: Hundluckor går att kliva igenom för en normalstor tonåring och skyddsdörrar kapar din arm rakt av om den hamnar emellan. Jag skulle vilja ha numret till tillverkarna av båda dessa portar och i och med att vi befinner oss i ängsliga USA är det nog betydligt större chans att man hittar någon som bygger den senare. Vi är inte bara i USA utan i en förort till Las Vegas, en ganska originell placering av handlingen, men det gör ju så klart att man i en eventuell uppföljare kan släppa in ett helt gäng vampyrer på The Bellagio. Att filmen är gjord för att sälja på folk fula glasögon, det vill säga i 3D, stör inte alltför mycket. Förutom någon t-shirt är det ganska rimliga saker som kastas mot oss, och framförallt är allt förstklassigt datoranimerat. Det jag gillar bäst i detaljväg är annars att Jerry äter Granny Smith. Om en vampyr skulle äta en frukt skulle det inte vara något uppenbart som blodapelsin, utan just dessa syrliga illgröna äpplen.



Dödsfallen är skapade
för tonåringar, men de är ändå ganska våldsamma i sin tillbakadragenhet. Jag gillar särskilt hur vampyrerna exploderar i solsken. När man skapar blodskvättet i datorn blir det ofta lite serietidningsmässigt och så även här, men det passar ganska bra i den väldigt filmiska värld vi får besöka. Sen gillar jag verkligen hur vampyrerna rör sig, särskilt när de blir skadade. Det är precis så här, nästan stop-motion-onaturligt, som jag hoppas att eventuella verkliga vampyrer rör sig. Jag gillar även Farrell som vampyren Jerry, inget spektakulärt men han passar helt klart i rollen. Då har jag svårare för Tennant i en svårtillgänglig Russell Brand-roll, medan Yelchin passar allra bäst som en äldre tonåring som för en gångs skull inte går att placera i något av de vanliga facken. Det jag minns från originalet är att Chris Sarandon (liten roll här) i samma roll var mer ensam mot hotet, här är snart både mamma och flickvän med på noterna tidigt i filmen. Om det var bättre eller sämre minns jag inte, men jag minns originalet som en något bättre film. Att se om filmen har jag för tillfället inga planer på att göra, så jag får väl helt enkelt konstatera att till skillnad från originalet kommer jag nog aldrig tycka om Fright Night (2011) av nostalgiska skäl. Men tycker om den, det gör jag.

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

One comment

  1. Detta måste vara en av de uslaste remakes som överhuvudtaget har gjorts.
    Orginalet hade en hel del humor. Det saknas totalt här. CGIn är slarvigt utförd i de flesta fall.
    Vilket filmen blir lidande av då man skrivit manus för att framhålla ”coola” effekter.
    Vad gäller castingen håller jag med Rickard till 100%. Med den skillnaden att jag säger rakt ut att den gamla versionens ”ensam mot hotet” var en klart mer fungerande variant än det man krystat fram här.
    Gav filmen 1 i betyg då minus inte finns som alternativ. Har endast sett 2D versionen möjligt att den är bättre i 3D men ytterst tveksam till det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.