The Big Heat

När en högt uppsatt polis hittas död vid sitt skrivbord finns det inget som inte tyder på att han skjutit sig själv, utom möjligtvis avsaknaden av en egentlig anledning. Polisen Bannion som får i uppdrag att utreda dödsfallet tipsas om att det döljer sig mer bakom ytan än vad som syns vid första ögonkastet. Efter att ha ignorerat sina chefers order om att släppa fallet samt varningar från diverse ljusskygga individer, slår ett attentat mot honom fel vilket resulterar i hans hustrus död. Nu än mer fast besluten att ställa de skyldiga till svars nystar han vidare och leds in i ett nät av korruption.

Efter M är The Big Heat förmodligen Fritz Langs mest kända film. Han gjorde den efter att ha tillbringat nära nog 20 år i USA och det börjar verkligen märkas att han känner sig hemma, då filmen känns minst lika amerikansk som något Howard Hawks eller John Ford hade kunnat kläcka ur sig om de inte varit så upptagna med att göra westernfilmer. Det var med denna film som ritningarna för hur en film kring en polis ska se ut och den kom även att popularisera det yrket inom genren. Tidigare hade man hellre fokuserat på en privatdetektiv eller journalist, men här fick lagens långa arm stå i fokus och klichéer som att tvingas lämna in sin bricka eller vägra släppa taget om ett fall, etsades fast i historien. Man känner igen väldigt mycket i dagens moderna polisfilmer, som när allt kommer omkring kanske inte är speciellt moderna, med tanke på hur länge de sett likadana ut.

Jag har dock svårt att riktigt engagera mig i handlingen. När Bannion springer runt och förhör vittnen eller samlar in tips, kommer jag på mig själv med att inte bry mig särskilt mycket. Förutom att det är något med historien som känns en aning oengagerat samt det faktum att efterföljande liknande filmer får allting att kännas lite väl bekant, är det stora problemet Glenn Ford i huvudrollen. Han är en hopplös säck möglig potatis som har ett enda ansiktsuttryck och verkligen inte kan ge något djup åt en karaktär som hade behövt det. Jag hade gärna sett att man lagt lite mer tid på att få mig att bry mig om huvudkaraktären eller åtminstone haft någon lite mer talangfull skådespelare att bära upp rollen än en relik som Ford. Kanske ska det egentligen inte vara så viktigt, kanske ska tempot och det lätt besatta polisarbetet egentligen ska vara kärnan, men då blir resultatet ändå lite halvdant.

Som tur är räddas filmen av två betydligt intressantare sidokaraktärer, nämligen en ung Lee Marvin i en skurkroll, samt Gloria Graham som försmådd kvinna med hämndbegär. Den senare känns visserligen gammaldags och övertydlig, men har utstrålning i en karaktär som inledningsvis får alldeles för lite utrymme. Personlige favoriten Marvin visar redan här att han är en alldeles för bortglömd skådespelare med ett fantastiskt ansikte och ett sätt att agera som känns betydligt fräschare än hos någon annan i filmen. Hade huvudrollen haft samma intensitet hade The Big Heat definitivt kunnat leva upp till sitt rykte. Nu känns den överlag mest intressant för att den var någorlunda innovativ då den kom, även om tempot fortfarande känns befriande högt.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.