Foxfire

I en tid före modern genusteori och där socialistiska tankar i princip var förbjudna, skördade männen frukterna av välståndet i USA. Ingenting skulle ifrågasättas, orättvisorna sopas under mattan och landet stod under guds beskydd. Motreaktionerna skulle naturligtvis komma, bland annat i form av Foxfire.

Foxfire 02

I mitten av 1950-talet bildar några tonårstjejer ett gäng då de tröttnat på att alltid dra det kortaste strået gentemot männen. Tillsammans får de stöd och tröst, men hittar även kraft att slå tillbaka när det behövs. Anförda av ledaren Legs växer de till antalet och får allt mer makt. Men det är svårt att veta var man ska dra gränser och vilka medel som faktiskt är tillåtna i kampen mot förtrycket.

Det är ett grått och sorgset USA vi möter i Foxfire. Ofta när 50-talet skildras på film blir det soligt, glättigt och väldigt mjukt, men här får vi en underbart kontrast. Kläderna, frisyrerna och bilarna är tidstypiska, men det känns inte romantiserat eller överdrivet designat, utan faktiskt som att det var såhär det såg ut. Jag tror aldrig jag sett 50-talet visat på ett sätt som känts så realistiskt, utan att den för sakens skull grottar ner sig i detaljer. Hela tonen i Foxfire är nedstämd och avskalad, utan dramatiska knorrar eller effektsökeri. Regissören Laurent Cantet (Mot södern, Överflödiga människor) har undvikit att göra den banal eller publikfriande.

Att Foxfire är baserad på en roman blir ganska uppenbart med tanke på hur den på ett oförutsägbart sätt slingrar sig fram på ett mer litterärt än filmiskt vis. Eftersom jag egentligen bara har en invändning mot filmen är det lika bra att avhandla den direkt, eftersom det knyter an till dess struktur och det har att göra med att det ibland bara känns som att den pågår. Då den ändå är 140 minuter lång blir det en del småscener som egentligen bara är transportsträckor. Kanske hade man kunnat trimma ner vissa av dem, men samtidigt hade den då förmodligen tappat lite av den avdramatiserade styrkan som jag verkligen gillar.

Foxfire 01

Det predikas aldrig politik, men samtidigt är det hela tiden en underförstådd självklarhet att de problem som tjejerna i gänget har, beror på männen. Alla i gänget köper det, diskuterar det aldrig, utan låter det vara en sanning i deras fortsatta kamp. På samma sätt får idéer om socialism och revolution fritt spelrum, där gänget är en typ av anarkister som inte tvekar att ta till våld, men som även får interna problem om hur de ska förhålla sig till omvärlden. Förutom feminism och en problematiserad revolutionsromantik hinner filmen även med att avhandla hur kristendomen spelar in i deras liv.

Samtidigt är den inte så svår som jag kanske får det att låta och den intresserar sig även för karaktärernas psykologi och hur en grupp fungerar. De flesta intriger är ganska vaga där man själv få fylla ut en hel del, men det är faktiskt roligare att få fundera lite själv än att allt bara ska presenteras på silverfat. Det finns massor med saker att diskutera efter att man har sett Foxfire.

Foxfire 03

Huvudrollen som gängets ledare Legs spelas av Raven Adamson som gör sin filmdebut och hon gör det löjligt fantastiskt. Alla skådespelare gör bra ifrån sig, men hon är i princip självlysande. En mångfacetterad karaktär med starka ideal, men samtidigt massvis med tvivel på både sig själv och på vad de gör som grupp. Adamson lyfter fram alla nyanser och är precis så karismatisk som en ledare för ett sådant här gäng måste vara. Samtidigt som jag skulle vilja se henne få en lång och storslagen karriär, vet jag inte om jag vill att hon någon ska göra någon annan roll. Förmodligen skulle jag bara bli besviken om hon inte var lika bra igen eller om hon valde att göra en ointressant film.

Foxfire 04

På något sätt påminner Foxfire mig om The Executioner’s Song eller kanske något som John Sayles skrivit manuset till. Lite egensinnigt, lite mörkt och med fullt förtroende för att dramat i filmen räcker för att fånga sin publik. Det gör det verkligen.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.