Förälskad i Rom

Undertecknad har följt Woody Allen till Barcelona och vidare mot Paris och då kändes det självklart att även se Rom. Men jag vet att filmen kommer att dela upp massan i två läger, men att det inte kommer att märkas, för visst var det ett tag sedan Woody Allen fick filmvärlden att titta upp och lyssna?

Jag gillar Woody Allen, många gör det inte. Han är en av de regissörer som för länge sedan fått människor att bilda sig en uppfattning om honom och hans filmer. Han är en av de där regissörerna som om man pratar med någon vid kaffemaskinen så kan följande dialog uppstå:

Person A:   -Jag funderar på att se Förälskad i Rom

Person B:   -Jaså den har jag inte hört talas om.

Person A:   -Det är Woody Allens nya film.

Person B:   -Då ska jag inte se den, jag gillar inte Woody Allen

En inte helt otrolig konversation. Det pratas mycket i Woody Allen-filmer och ibland öppnar han en värld som man kanske behöver vara på humör för att kunna ta del av. Jag vet inte varför det är så känsligt, men det är ofta det, men år 2012 känns det inte som att Woody Allen bryr sig och inte publiken heller. Det blir inga verbala slagsmål. De som gillar Allen ser Förälskad i Rom. De som inte gillar Allen ser inte Förälskad i Rom. Därmed pasta.

På tal om just pasta, så är det mot pastan vi styr när planet lämnar Charles de Gaulles flygplats i Paris och styr mot Rom. Förälskad i Rom handlar ju föga överraskande om just Rom. Vi får följa ett antal personer i en blandning av fantasi och verklighet. Det är yvigare än Vicky Christina Barcelona och mer pang på än Midnatt i Paris. Vi möter John (Alec Baldwin) som spelar mannen och arkitekten som besöker sina gamla kvarter från tiden när han bodde i Rom. Han slår följe med Jesse Eisenbergs Jack, som själv studerar till arkitekt och det blir ett annorlunda möte. Vi träffar även Leopoldo (Roberto Benigni) som helt plötsligt blir känd. Mer känd än någon annan och som kastas in i en värld där allt kan hända.

Utöver dessa möter vi så klart Allen själv, som åker för att besöka sin dotter och hennes nya fästman. Väl där hittar han en dusch med gyllene innehöll. Det är härliga möten som Allen bjuder på, i en film som visar Roms mest kända sidor och som för den som varit där blir en tripp down memory lane. Skådespeleriet är på topp. Allen själv gör sin nerviga gubbe och kommer alltid att göra sin nerviga gubbe. Jesse Eisenberg är den schyssta killen du vill fika med och snacka lite berömda byggnader. I sitt möte med Ellen Page uppstår det där som är så magiskt med film. När man vill se mer och där man inte bryr sig om vad som händer. Det spelar liksom ingen roll vad deras karaktärer gör, jag vill i alla fall veta mer oavsett om de pratar eller spelar sällskapsspel. Vidare är Penélope Cruz bra som den förföriska Anna som möter en kund rätt olik de hon oftast stöter på. Allt det här ger det italienska temperamentet en schysst grafisk profil. Filmen är ett stycke levande materia som aldrig blir tråkigt eller grått. Måhända otroligt och märkligt, men alltid intressant.

Woody Allen kan än och jag blir nyfiken på att se om någon annan stad i Europa får påhälsning snart. A kiss in Stockholm kanske?

 

About Mikael Maad

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.