Flicka och hyacinter (1950)

Vi fortsätter vår serie “Svenska filmer du måste se” med en riktigt bortglömd klassiker. Det finns många skäl att uppmärksamma Flicka och hyacinter – filmen fyller 70 år i år, det är pride-tider och filmens regissör Hasse Ekman skulle ha fyllt 105 i år. 105 är väl inte en jättestor anledning att fira, men det finns alltid anledning att påminnas om Hasse Ekman.

Hasse Ekman var son till Gösta Ekman den äldre, som kanske var Sveriges mest kände skådespelare i början på förra seklet. Han ägde teatrar, spelade i och satte upp pjäser med blixtens hastighet, klarade också övergången från stumfilm till talfilm och hade även en tysk filmkarriär där F.W. Murnaus version av “Faust” är den mest kända. I Tyskland lärde han sig också att använda ett visst energitillskott som gjorde att man plötsligt fick fler vakna timmar på dygnet att arbeta på, och var i tillägg till allt annat, också därmed en av Sveriges första kokainmissbrukare. Gösta Ekman den äldre är också ihågkommen som en normbrytare, en man som öppet utmanade idealen för hur en man skulle föra sig och se ut, långt innan begreppet “queer” var uppfunnet. Teatervärlden har förvisso alltid varit mer tillåtande inom detta område, men det är klart att det höjde på ögonbryn. Var Gösta Ekman den äldres sexualitet hamnade har det tvistats om i bokstavligt talat hundra år, men utan att göra en alltför stor sak av det måste öppenheten och pappas normlöshet ha påverkat sonen Hasse. Gösta Ekman blev bara 47 år gammal. Att jobba dygnet runt och ha massor av bollar i rullning oavbrutet har sitt pris.

Hans son Hasse Ekman, som vi ska ägna oss den här gången, fick i sin tur flera söner, varav flera fortsatte traditionen att verka inom teater och film, den mest kände sonen torde vara Gösta, som alltså ska kallas Gösta Ekman den yngre, och som jag tror de flesta känner till, även om man är av yngre årgång. Han medverkade i det mesta som Hasse & Tage gjorde, han gjorde film på egen hand, han var Papphammar, han var “Sickan” i de första Jönssonligan-filmerna. Men det är alltså mellanledet Hasse vi ska ägna oss åt den här gången.

Hasse, som han alltid framställde sig-välklädd, proper, lättsam. En dandy.

Det är ett nästan bortglömt faktum att Hasse Ekman under fyrtio- och tidigt femtio-tal konkurrerade med Ingmar Bergman om titeln som Sveriges främste filmskapare. En konkurrens som förstås skapades av samtidens filmjournalister men som de också båda erkände – åtminstone till en början. De såg snarare på sig själva som kollegor och vänner. Hasse har senare kommenterat konkurrensen med “Sedan gav jag väl upp för egen del, men det berodde inte på recensenterna, utan på att Ingmar gradvis blev så förödande bra”. Man kan nog tycka att  det är att nedvärdera sig själv lite för mycket. Skillnaden dem emellan är att Hasse Ekman åtog sig vilka projekt som helst, i vilken genre som helst, och däri ligger också hans styrka. Han både regisserade, skrev manus till, och medverkade i allt från lättviktiga musikalfilmer (“Fröken Chic”, “Swing it, magistern”) , till thrillers (“Stöten”), till beredskapsfilmer (“Första divisionen”), till draman (“När porten var stängd”). Han visade att han behärskade det mesta. Det gjorde inte Bergman. En annan skillnad är att Bergman (som vi var inne på även i förra kapitlet, om Bo Widerberg och hans “Fimpen”) egentligen var mest intresserad av att rota omkring i och betrakta sin egen navel, något som Hasse Ekman inte verkar ha varit så intresserad av att göra. Inte lika uppenbart i alla fall.

Hasse Ekman blev tack vare sin far tidigt inkastad i showbusiness och stod på scen från tidig ålder. Han skrev brådmoget, och kanske något självupptaget, sin första självbiografi när han var sjutton år. 1940 regisserade han sin första film, och tio år senare skrev och regisserade han en av sina absolut bästa, “Flicka och hyacinter”. Så bra att att han själv många år senare sa “Ja, den skulle jag kunna tänka mig att se igen”, vilket han tydligen inte kunde tänka sig att göra med några av sina andra produktioner. Det finns många skäl att se “Flicka och hyacinter” fortfarande. Förutom faktumet att skådespelarna är fantastiska och dessutom en uppvisning av eliten inom dramatiska skådespelare för tiden, regin förmodligen Hasses mest inspirerade och hans eget manus är påhittigt, är det underliggande temat homosexualitet, vilket år 1950 var väldigt känsligt. Han var dock inte först med detta – Bergman hade året innan gjort “Törst”, en film som också tar upp ämnet. Båda filmerna har det gemensamt att det bara antyds, annars hade censuren slagit ned stenhårt. I “Flicka och hyacinter” antyds det med så lätt touch att det gick publiken förbi. Utan att spoila något här, men Aftonbladet gjorde tydligen en undersökning en tid efter premiären av Hasse Ekmans film och det visade sig att 40% biobesökarna inte hade förstått att det var det som var filmens tema! En modern publik kommer att ta referenserna bättre, och det kommer att vara mer uppenbart redan från början, men det förtar absolut ingenting från upplevelsen av filmen.

Men vi kanske ska ta det från början. Filmen handlar om en kvinna, Dagmar Brink, (spelad av Hasses fru Eva Henning, som inte kunde vara mer perfekt i rollen) som efter en kväll med vänner tar självmord genom att hänga sig i sin lägenhet. Hon testamenterar allting till grannarna, där mannen (spelad av Ulf Palme) blir besatt av att få veta vad som ledde fram till självmordet, eftersom ingen förstår varför. Alla antar att det har med olycklig kärlek att göra, men ingen kan förstå vem det kan ha handlat om eftersom Dagmar verkar ha varit otroligt ensam. Ulf Palmes författarkaraktär söker upp person efter person och vi får Dagmar Brinks liv återberättat för oss genom tillbakablickar från de personer som hade träffat henne. Ingen verkar ha känt henne på djupet och ingen kan ge hela historien.

Idén till filmen kom av att Hasses fru Eva Henning berättade om en avlägsen, kvinnlig släkting till henne som en dag hade tagit livet av sig, utan att någon hade kunnat förstå orsaken till det. I filmen bygger Ekman upp en Citizen Kane-liknande historia som berättas i flera olika tidslinjer, där en människas liv skalas av, lager för lager. Citizen Kane var för övrigt en referens som redan samtiden gjorde, och även om likheterna inte är övertydliga så finns de där. Slutsekvenserna när olika tidslinjer och scener vi sett tidigare matchas ihop för att leda till upplösningen för nästan tankarna till Tarantino.

Filmen handlar egentligen inte om homosexualitet, även om det temat alltid nämns i samband med “Flicka och hyacinter”. Men det finns där, och smarta ledtrådar har placerats på viktiga ställen – tänk på vilka böcker som står i kvinnans bokhylla, eller tavlan som hänger på väggen bakom just bokhyllan. Dialogskiftena, där alla förutsätter att hon är ledsen för en mans skull : “Aha….vad heter han?” frågar en uteliggare Dagmar när hon funderar på att hoppa från en bro. “Nej….det finns ingen man” svarar hon. Den repliken plockade uppenbarligen inte en biopublik 1950. Idag är den solklar (speciellt nu när du läst det här!). Andra saker som var tabu för tiden var kvinnligt självmord, kvinnomisshandel och ett problematiserande av alkoholmissbruk. 

Eva Henning, här i filmen ”Banketten”, också regisserad av Hasse Ekman

Många år senare reflekterade Hasse Ekman över filmen, och det slog honom då att den egentligen handlar om Eva Henning, kvinnan han var gift med när han skrev filmen, men som han senare skiljde sig från. Han skrev att filmens Dagmar Brink var ungefär som hans fru, Eva Henning: ”….med sin starka karaktär och fasta vilja […] , sina ideal och sin gåtfulla slutenhet – det var Eva.” Det stämmer säkert. Nästan som ett tecken på just detta vägrade Eva Henning själv uttala sig om detta, vilket väl just om något poängterar hur rätt Hasse förmodligen hade. Eva Henning var sval, vacker, och alltid med ett sorgligt drag över ögonen, och talang i överflöd. Rollen som Dagmar Brink är helt uppenbart skriven med henne i åtanke. De skiljde sig efter bara några års äktenskap.

Många andra drar paralleller mellan filmen och 1940-talets mest kända svenska schlagersångare, Ulla Billquist, som tog livet av sig 1946 genom att andas in gas från spisen. Många stod frågande till orsaken, men de som var inne i Stockholms kändisliv visste att hon sedan sex månader hade ett förhållande med en kvinna, och att förhållandet var dödsdömt. Historien fanns säkert i Hasses bakhuvud när han skrev historien.

Jag har inte kunnat hitta ”Flicka och hyacinter” på någon streamingtjänst nu, men SVT Play visar den med jämna mellanrum, och är du villig att betala några tior så är den enkel att få tag på, antingen på nätet eller genom att köpa Studio S DVD. Vill man fördjupa sig mer i Hasse Ekman så rekommenderar jag Studio S serie av boxar med hans filmer, som på ett föredömligt sätt visar upp hela hans register.

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.