Final Portrait

Konstnären Alberto Giacometti (1901-1966) spelas av Geoffrey Rush i denna annorlunda biografi om en konstnärs lidelser och strävan efter perfektion då James Lord, spelad av Armie Hammer, sitter modell för honom. Vad som bara skulle vara en dags sittning bakom canvasen visar sig bli en intensiv, flera veckor lång resa genom livet för Lord då den maniska Giacometti aldrig verkar bli nöjd med sitt verk. Hela tiden får vi se hur Lord upplever både vördnad och frustration för den store konstnären. Vi får på samma vis som han lära känna flera sidor av en väldigt intressant om än provocerande karaktär i Giacometti.

Jag drogs till den här filmen då jag fascineras av Geoffrey Rush som skådespelare. Troligtvis är han numera mest känd som Kapten Barbossa, piraten Jack Sparrows ärkefiende. Hans skådespelartalanger i Final Portrait gör mig om än mer fascinerad av den talangfulle Rush. Liksom konstnären Giacometti outtröttligt gör om sina verk för att göra rätt har Rush gjort en sann stjärnas arbete för att uppnå den fulländade skådespelarprestationen som krävs för att spela den excentriske Giacometti. Jag känner att Rush nådde till toppen av sitt konstnärliga yrke precis så som målaren och skulptören han spelar försökte uppnå fullkomlighet med sina alster.

Likaså hans musa, eller offer för den konstnärliga ådran (vilket man nu vill), tror jag spelar ett av sitt livs roller. James Lords inre strid att vara den perfekta gentlemannen och samtidigt starka vilja att slita sig fri från mannen han dessutom ser upp till fyller mig med känslor av hans egna frustrationer. Detta delas även med hans oerhört charmiga om än lite komiskt pojkaktiga och varma tillgivenhet för en, av denna tidens, största konstidoler. Dessa känslor flätas samman och formar, i allra högsta grad i positiv mening, en av de mest mänskliga och vardagsvanliga karaktärerna jag sett på film.

Jag vet inte om jag ser mest upp till James Lord eller Armie Hammer som spelar honom men något av en hjälte har han blivit fastän det säkert aldrig var det filmproducenterna hade tänkt. Jag vill sätta honom på en piedestal tillsammans med Giacomettis märkliga skulpturer och säga ”det här är ett konstverk”. Jag medger härmed att jag hade dålig koll på Armie Hammer fram till nu, men i och med denna rollen och hans prestation i den varmt mottagna filmen Call Me By Your Name, tycker jag definitivt att han förtjänar mer av min uppmärksamhet i framtiden.

Det krävs dock mer av ett vackert porträtt än bara ett eller två ansikten. Det som omringar kropparna är minst lika viktigt för att skapa helheten. Final Portrait har otroligt vackra miljöer som den inte kan låta bli att ta vara på som de dyrbarheter de är. Jag kan frammana ur mitt minne en scen, då James Lord är i ett badhus, som var så vacker att jag faktiskt var tvungen att spola tillbaka för att se den igen.

Det som kanske gör mig allra mest häpen med det här konstverket är att den har Stanley Tuccis signatur på sig. Denna semi-kända skådespelare har alltså både skrivit manus och agerat regissör. Han som bland annat hade löjligt, blått hår i The Hunger Games har nu tänt något i mig och skapat en av de mest förvirrande filmerna jag någonsin sett. Förvirrande ur den aspekten att jag först inte gillade den och inte hade ett enda snällt ord att säga om den till att jag egentligen här och nu, mitt i mitt recensionsskrivande, inser hur mycket jag faktiskt älskar den.

Kanske är det precis som när man står på ett konstmuseum och studerar en tavla. Man måste ibland backa ett par steg, ta sig tid att fundera för att se helheten och uppskatta exakt vad man har framför sig. Jag såg det inte förut, men jag ser det nu.

 

Konstnären Alberto Giacometti (1901-1966) spelas av Geoffrey Rush i denna annorlunda biografi om en konstnärs lidelser och strävan efter perfektion då James Lord, spelad av Armie Hammer, sitter modell för honom. Vad som bara skulle vara en dags sittning bakom canvasen visar sig bli en intensiv, flera veckor lång resa genom livet för Lord då den maniska Giacometti aldrig verkar bli nöjd med sitt verk. Hela tiden får vi se hur Lord upplever både vördnad och frustration för den store konstnären. Vi får på samma vis som han lära känna flera sidor av en väldigt intressant om än provocerande karaktär…

Review Overview

Betyg

80

About Nathalie Leth

Nathalie Leth
Även om inget tycks kunna rubba hennes favoritfilm Definitely, Maybe från första platsen så är jakten ständigt igång efter nya filmupplevelser. Varesig det rör sig om en prasslig chipspåse och häftig thriller eller tio kilo choklad med det senaste romantiska dramat så kan man räkna med att Nathalie redan är på plats. Om filmen dessutom är gjord av Denis Villeneuve eller har Jake Gyllenhaal i någon av rollerna så finns det inget väder som stoppar henne från att se detta på bioduken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com