Fimpen (1974)

Vadan är detta, kanske någon nyfiken undrar som klickat hit för att se varför vi skriver om en 46 år gammal svensk film? Jo, för detta är nummer 1 i Filmfenix nystartade serie ”Svenska filmer du ska se”! Tanken är att vi ska tipsa om helt eller delvis bortglömda svenska filmpärlor som kan vara värda att gräva fram ur hyllorna eller som ligger gömda allra längst in i någon streamingtjänsts underkatalog. Följ gärna med, kanske för att upptäcka något guldkorn, eller fnissa åt någon bortglömd kalkon, för vi kommer att blanda högt och lågt här – hyllad konstfilm eller billig science fiction. Det kommer att bli en blandning av filmtips, svensk filmhistoria och kuriosa.

För att kicka igång det här projektet tänkte jag börja med en av svensk filmhistorias allra mest….hmmm, låt oss använda begreppet ”färgstarka” figurer, nämligen Bo Widerberg. Han var förmodligen ingen lätt man att vare sig arbeta med, eller leva med – han verkar ha fått sin kreativa energi från konflikter och kaos. Var det för tyst, så stod han inte över att starta ett kulturbråk eller bita den hand som födde honom. Många är de historier om hur kaotiska hans inspelningar var, med stackars produktionsledare som ständigt fick se sina planeringar och scheman kastas åt sidan för att Widerberg fick feeling och ville ändra allt. Han drev skådespelare och crew till bristningsgränsen, som till exempel fotografen han använde i ”Mannen på taket” som sjukskrev sig i två veckor mitt under filminspelningen för att han var säker på att han fått lunginflammation då han hade konstant svårt att andas, men väl hemma i sjuksängen insåg han att det var stressen från inspelningen som hade fått honom att kollapsa.

Bo Widerberg

Redan innan Widerberg själv var inne i filmbranschen, gjorde han sig ovän med i stort sett hela den svenska filmindustrin genom att skriva en debattbok (han startade sin karriär som författare) som hette Visionen i svensk film (1962). Där sågade han alla, och speciellt Ingmar Bergman, jäms med fotknölarna och tyckte att Sverige behövde mer realism istället för den eskapism och exportvara han tyckte svensk film hade blivit. Förvånande nog var det just på grund av detta som han fick erbjudande från Europafilm att göra sina första filmer, Barnvagnen och Kvarteret Korpen, och därmed var hans filmkarriär igång. Båda filmerna kom 1963 och hyllades unisont av kritiker. Båda filmerna badar i naturalism och influenserna från nya franska vågen är tydliga. Han gjorde fler filmer, Elvira Madigan, Ådalen 31, Heja Roland (baserad på hans egen bok). Han vann priser, han fick strålande recensioner, hans filmer visades och prisades på filmfestivaler. 1974 var han på sätt och vis på höjden av sin karriär, och två år senare skulle han göra den film som jag tror alla som läser detta har antingen sett eller åtminstone hört talas om, Mannen på taket.

Så vad gör han då 1974? Jo, en film om en liten knatte på 6 år som är så duktig på fotboll att han både tar en ordinarie plats i Hammarby och sen i landslaget. För det fanns något som Widerberg nästan älskade mer än film, och det var just fotboll. Det kan tyckas som ett märkligt val, men förmodligen kände han att han behövde göra något lättviktigt och personligt vid den här tidpunkten. Filmen Fimpen var väldigt känd på sjuttio- och åttio-tal, eftersom den blev den ultimata pojkfantasin. Den är som om varje fotbollsintresserad killes mest innersta drömmar plötsligt gick att se på bio. Ett tecken på det är att den så sent som 2013 vann pris som ”Bästa fotbollsfilm” på en filmfestival ägnad just åt denna, kanske något smala, genre. Det var inte bara i Sverige som fotbollsknattar drömde om att vara Fimpen.

Filmen är också gjord på en pantburks-budget. Widerberg producerade själv, skrev manus, rafsade ihop råfilm från remsor han hade fått över sen tidigare, övertalade dåtidens stora fotbollsnamn att vara med gratis, bland annat Ralf Edström, på sjuttiotalet vår allre störste fotbollsstjärna, och dåvarande landslagsledaren George ”Åby” Ericsson, med flera, frågade några skådisar som fanns tillgängliga, och så körde de igång. Huvudrollen som Fimpen själv gick till Johan Bergman, för det var nämligen han som gav Widerberg idén till filmen genom att totalt spela ut regissören när de av en slump träffades på en fotbollsplan utanför Stockholm. I rollerna som Fimpens familj ser vi Bergmans egen familj. Tonen i filmen är lättsam och även om det inte är humor på en nivå där man får ont i käkarna av att skratta så är det charmigt och gulligt. Det är Widerbergs enda familjefilm, helt enkelt. Scenerna när landslagskamraterna läser godnattsaga för Fimpen för att han har hemlängtan är så oskuldsfulla så man glömmer hur osannolikt det är.

Men den lättsamma, improviserade touchen gör ju också att vissa saker blir svårare att fördra. Magnus Härenstam som en fotbollsstjärna är bland de sämsta casting-valen i filmhistorien, någonsin. Ingen kunde vara mindre övertygande när man ser honom röra vid en boll, för vad det verkar, första gången i sitt liv. Sen är det en gammal sanning att sportstjärnor är usla på att agera, även när de agerar sig själva. Monica Zetterlund som Fimpens lärarinna och Ernst-Hugo Järegård som en något annorlunda klubbdirektör är kanske inte heller så trovärdiga, men de är har roligt med sina roller.

Även i denna inspelning visade det sig vad som gjorde Bo Widerberg till en så unik regissör. Han lyckades genom ren energi och förmåga att snacka sig till att få tillgång till att filma i omklädningsrummen och före allsvenska matcher. Mest fantastiskt är att han fick tillstånd att resa till Sovjet tillsammans med svenska landslaget, och dessutom med filmutrustning, något som var extremt svårt att få göra vid den här tiden. Han övertalade den ryske målvakten att ställa upp som skådespelare och låta Fimpen skjuta straffar på honom, allt minuterna före en viktig landskamp.

Baksidan av Widerbergs kaotiska inspelningsteknik märktes när det var dags för premiär. Då var filmen fortfarande inte färdig. Ljudpåläggningen var inte klar. Man var tvungen att skjuta upp premiären ett dygn. Nästa dag var den fortfarande inte färdig, men man hade inget annat val än att sätta igång visningen ändå. Sista rullen kördes med poliseskort genom Stockholm medans filmen hade påbörjats i salongen. Widerberg fick sedan kritik för hur han hade drivit på sitt crew i efterarbetet och beskrevs som en tyrann.

Fimpen ska man se för dess charm, och för att det är en ren fantasi. Den är extremt fast i det sjuttiotal den utspelar sig i, men för mig bidrar det nästan till det som talar för filmen. Fotbollsmatcherna är faktiskt fortfarande spännande, vilket om något talar för hur genialisk Widerberg, trots allt annat, faktiskt var.

De flesta av Bo Widerbergs filmer finns att streama på CMore, tyvärr dock inte just Fimpen. Jag har inte hittat någon streamingtjänst som visar Fimpen, men Studio S har släppt den på DVD och går att köpa för en billig penning på till exempel Discshop.

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.