Efter vinteruppehållet fortsatte säsong 1 av Star Trek: Discovery rulla vidare på Netflix under förra veckan. Eftersom jag inte riktigt var med i svängarna kommer en text om förra veckans avsnitt först nu. Till nya läsare vill jag (Fredrik), Mats eller Joakim säga:- Välkomna! Om ni vill läsa ikapp finns det texter kring varje avsnitt i serien, som hunnit sändas hittills, att tillgå på hemsidan. För ni som följt textserien hela vägen är det bara att hänga med igen!
Höstens sista avsnitt lämnade oss med en gåta till cliffhanger som de flesta inbitna fansen nog redan har kunnat räkna ut svaret på. USS Discovery gjorde ett sista hopp med spordriften och hamnade mitt i en svärm av sprängda skepp som de inte kunde koppla till någon känd konfrontation. För er som sett alla Star Trek-serier är ”mirror universe” ett välkänt och återkommande grepp inom berättandet. Vid flera tillfällen har olika Starfleet-skepp hamnat i en annan dimension där allting är VÄLDIGT annorlunda. Nu ställs Kapten Lorca och hans besättning inför problemet att ta sig tillbaka rätt dimension trots att de inte har någon som kan ratta skeppets spordrift. Under tiden försöker besättningen att smälta in en galax som är långtifrån lika gästvänlig som deras egen.

Trots att ingen av oss tre är något större fan av ”mirror universe” får veckans avsnitt ett klart godkänt betyg. Det är inte säsongens starkaste äventyr men inte heller det sämsta.
Med enbart fem avsnitt kvar hoppas vi på att besöket i denna andra dimension inte blir allt för långvarigt. I förra texten skrev vi att Mats hoppades på att ”Ash förblir den han uppger sig för att vara och inte är det som serien hintar om att han kan vara”. Det barkar dock åt att Mats inte kommer att bli tillfredsställd om du frågar mig och Joakim. Vi ställer fortfarande oss frågande till spordriftens plats i Star Trek-tidslinjen överlag. Vi ger dock manusförfattarna en chans att förklara varför denna teknologi aldrig tidigare har nämnts. Till nästa gång:- ”Live long and prosper” – Spock.