Fifty Shades Freed

Fifty Shades Freed släpptes på köpfilm 11 juni 2018.

Det finns många skäl att se film. Oftast rör det sig om en spännande berättelse, ibland kan det kan vara en skådespelare i den som man gillar, eller så är den skapad av en regissör man ser upp till. Ibland rör det sig om något helt annat. Att se de tre Fifty Shades-filmer handlade för mig om forskning som skulle ge mig mer kunskap. Med min nyvunna kunskap vill jag stolt kunna säga ”ja, de här filmerna är faktiskt väldigt, väldigt dåliga”. Att kunna backa upp mina argument är väldigt viktigt för mig, då jag aldrig kommer att växa som filmperson om jag bara säger att en film är dålig utan ha sett den. Så här är vi nu, i slutet av mitt personliga studieprojekt, och i slutet av en av de mest ökända filmtrilogierna i Hollywoods historia.

Anastasia Steele, numera nygifta fru Grey, är en extremt märklig kvinnosymbol. Hon förbryllar mig då hon är extremt korkad, tafatt och naiv samtidigt som hon dessutom är handlingskraftig och bestämd. Hennes käre make säger till exempel själv att hon styr från botten, vilket självklart inte är en komplimang, men det är en väldigt (o)tydlig beskrivning av hur hon är.

Att placera henne i ett fack är som att trycka en cylinderformad träkloss i ett fyrkantigt hål. I Anastasias fall innebär det att E.L. James skapat en ofokuserad kvinna med omatchande, ihopsydda personlighetsdrag. Hon bär som bäst på kvaliteter som uppstår efter ett läskigt Frankensteins monster-experiment.

Men inget ont som inte för nåt gott med sig, som man brukar säga. Tidigt i filmen när det äkta paret ska bege sig på smekmånad blir jag blir ärligt talat överrumplad av hennes förvåning över att hennes man faktiskt äger ett eget jetplan! I all glädje över detta förbluffande uttalande grävde jag mig ännu djupare i mina studier. Ute på ”the world wide web” letar jag upp att Christian Greys nettovärde är 2,2 miljarder dollar. Ett fjuttigt litet jetplan i den storleken kostar alltså bara en tusendel av det. Det vore som om jag hade lagt en tusendel av mitt totala nettovärde och köpt en kaka på Subway och mötts av total hänförelse av min pojkvän. ”Har vi verkligen råd med detta, WOW!”. Eh, ja. Tänk att vi har det. För att inte tala om att Anastasia borde vara bekant med sin makes förmögenhet vid det här laget. Dumt är bara förnamnet.

Detta är i vanlig ordning, när det kommer till de här filmerna, bara inledningen av långt och ohämmat pengaskryt. Jag kallar det pengaskryt för det är inget annat än rena och skära demonstrationer av vad snuskigt rika människor kan hitta på på fritiden. Exakt noll av alla dessa långa scener är intressanta eftersom de bidrar med precis ingenting till varken handlingen eller den så kallade konflikten i filmen. För, just det ja. Det finns en konflikt i den här filmen. Ja, bortsett från att Christian Grey rent allmänt är en jäkla tölp, som också var handlingen i de första två filmerna.

Anastasia fick sin antastande chef, Jack Hyde, sparkad i film två. Även om han inte är lika läskig som hennes make gör hon allt för att undvika honom. Trots att jag hade andra förhoppningar, fanns det tyvärr budget till en uppföljare. Hyde är nämligen tillbaka och vill hämnas på paret. Därför kidnappar han en blond kvinna som jag inte minns eller bryr mig om vem det är och kräver en lösensumma… på två miljoner! Spänningen är minst sagt olidlig när vi tvingas se Herr Grey göra ytterligare ett utlägg på en tusendel av sin förmögenhet.

Den här fullkomligt menlösa trilogin som hade kunnat pressas ihop till en enda film, om man klippte bort allt meningslöst nonsens, är mig äntligen förbi. Mitt flera år långa projekt är över och med rak rygg kan jag faktiskt säga, ”ja, de här filmerna är faktiskt väldigt, väldigt dåliga”. Och det var egentligen allt jag ville.

Fifty Shades Freed släpptes på köpfilm 11 juni 2018. Det finns många skäl att se film. Oftast rör det sig om en spännande berättelse, ibland kan det kan vara en skådespelare i den som man gillar, eller så är den skapad av en regissör man ser upp till. Ibland rör det sig om något helt annat. Att se de tre Fifty Shades-filmer handlade för mig om forskning som skulle ge mig mer kunskap. Med min nyvunna kunskap vill jag stolt kunna säga ”ja, de här filmerna är faktiskt väldigt, väldigt dåliga”. Att kunna backa upp mina argument är väldigt viktigt…

Review Overview

Betyg

20

About Nathalie Leth

Nathalie Leth
Även om inget tycks kunna rubba hennes favoritfilm Definitely, Maybe från första platsen så är jakten ständigt igång efter nya filmupplevelser. Varesig det rör sig om en prasslig chipspåse och häftig thriller eller tio kilo choklad med det senaste romantiska dramat så kan man räkna med att Nathalie redan är på plats. Om filmen dessutom är gjord av Denis Villeneuve eller har Jake Gyllenhaal i någon av rollerna så finns det inget väder som stoppar henne från att se detta på bioduken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com