Female Trouble

I Female Trouble får vi följa Dawn Davenport (Divine) från hennes ungdom 1960 till hennes avrättning 1974. Den missanpassade unga damen rymmer hemifrån en juldagsmorgon när hon inte får skorna hon önskat sig i julklapp. På rymmen liftar hon och blir upplockad av en mansgris (även han spelad av Divine) som gör henne gravid och efter förlossningen försörjer hon sig som exotisk dansare, prostituerad och rånare.

Livet som mor är inte som Dawn tänkt sig. Dottern Taffy kräver uppmärksamhet och får därför smaka på bilantennen. Tack och lov har Dawn sina trogna väninnor Chicklette och Concetta som kan hjälpa till att kedja fast Taffy på vinden när mödraskapet blir för ansträngande. För att slappna av från ansvaret att vara en kärleksfull mor besöker Dawn en skönhetssalong där hon träffar frisören Gator som hon blir kär i och gifter sig med. Salongen ägs av Donald och Donna Dasher. De ser möjligheterna i Dawn och i konstnärligt syfte vill de använda henne i sitt projekt om brott och skönhet.

Det är sorgligt att återse en gammal film som jag alltid tänkt på som en fempoängare och upptäcka att jag antingen vuxit ifrån den eller kanske bara ser den med andra ögon när jag bestämt att jag ska skriva om den. Jag hävdar fortfarande att första halvan av filmen hör till det roligaste som någonsin gjorts, dialogen är snabb, elak och smart och Divine och Edith Massey i rollen som Gators faster Ida är underbara att titta och lyssna på. När paret Dasher börjar hjärntvätta Dawn och skönheten får en för stor del i handlingen tappar jag tråden. Däremot gillade jag slutet bättre nu än vad jag gjort tidigare. John Waters makabra intresse för kändisskap och massmördare genomsyrar sista akten av filmen och jag förmodar att Andy Warhols uttalande om att alla i framtiden kommer att vara kända i 15 minuter har influerat Dawns bisarra handlingar. Det är ganska slående att Dawns show i Female Trouble som ska vara dum och chockerande, ändå är betydligt mer kreativt och underhållande än någonting som valfri dokusåpakändis någonsin har lyckats hitta på.

Den sista tredjedelen av filmen är kanske inte så lyckad ur en humoristisk synvinkel eftersom de onda vinner. Waters hävdar med bestämdhet att det är ett lyckligt slut, men jag tycker filmen har en ganska bitter eftersmak.

40 år efter Pink Flamingos säger John Waters att han fortfarande måste tävla med den, och i Female Trouble som gjordes direkt efter Pink Flamingos är det tydligt att han försökt återskapa provokationerna från sin föregående film, men förpackat dem i ett manus med ett tema som intresserar honom mer. Många av de grövre scenerna passar in i filmen, men när det ska injiceras och kräkas på riktigt (det sistnämnda lyckades inte Divine med) eller när det helt omotiverat klipps till närbilder av könsorgan är det lite väl utstuderat. Även scenen som introducerar Ida är ytterst överflödig och det enda syftet med den måste vara att vilja chocka en publik som tycker det är äckligt med överviktiga kvinnor. Massey verkar i och för sig ha varit med på allt Waters ville att hon skulle göra och ska ha varit klädd i samma kläder som i Female Trouble när hon sjöng i ett punkband som 60-åring.

För mig är dock scenen där hon sitter och smörjer in sina bröst framför spegeln lika bisarr som hennes skådespel. Den enda gången i filmen som hon egentligen framstår som trovärdig är i ett kort klipp utanför en kyrka när hon puttar omkull en präst. Men det är just att hon gör allting fel som gör henne så underbar att titta och lyssna på. Det är trots allt en medveten stil som John Waters fortfarande har i sina filmer. Hans karaktärer finns i vår verklighet men agerar som att de är oberoende av den och att deras verklighet där man äter maskaraborstar och har verktygssex är helt naturlig. Det är på sätt och vis en utopi Waters presenterar där alla utstötta får leva och vara lyckliga på sina egna villkor innan kommersiella krafter börjar exploatera dem.

Det tekniska kunnandet var fortfarande begränsat när Female Trouble gjordes. John Waters filmade fortfarande sina scener i långa tagningar vilket gjorde det svårt att trimma scener i efterhand och precis som i föregående film blir det lite väl långa scener ibland.

I Female Trouble får vi följa Dawn Davenport (Divine) från hennes ungdom 1960 till hennes avrättning 1974. Den missanpassade unga damen rymmer hemifrån en juldagsmorgon när hon inte får skorna hon önskat sig i julklapp. På rymmen liftar hon och blir upplockad av en mansgris (även han spelad av Divine) som gör henne gravid och efter förlossningen försörjer hon sig som exotisk dansare, prostituerad och rånare. Livet som mor är inte som Dawn tänkt sig. Dottern Taffy kräver uppmärksamhet och får därför smaka på bilantennen. Tack och lov har Dawn sina trogna väninnor Chicklette och Concetta som kan hjälpa till…

Review Overview

Betyg

70

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.