Fem bortglömda skräckfilmer du måste se

Det finns både ett och annat man kan säga om storfilm. När nyfilmatiseringen av Stephen Kings skräckklassiker (tillika tegelsten till bok) Det gick upp på biografterna för någon månad sedan slog den kassarekord – 117 miljoner dollar enbart i USA – den mest framgångsrika premiären för en skräckfilm någonsin. En av de skräcksugna biobesökarna som såg i biomörkret var givetvis jag själv – självutnämnd skräckälskare och tillika veteran i ämnet (som jag åtminstone själv vill titulera mig som).

Mina snabba – och spoilerfria – tankar efter att ha upplevt Det är att filmen absolut inte är katastrofal på något sätt, och heller inte en dålig sådan (tvärtom är den våldsamt underhållande på sina ställen!), men har ändå ett grundläggande problem, vilket gjorde att bioupplevelsen ändå lämnade mig något tom efteråt. Det i 2017-tappningen innehar nämligen inte någon verklig ”horror ambience”. När skräckscenerna väl kommer följs de av en ”jump scare” med ett stort jobbigt metalljud (en slägga som slår på ett städ, typ) så du som biobesökare ska veta exakt var och när du ska bli rädd och hoppa till, typ. Vidare kommer min gamle ”baneman” CGI-monstret fram för mycket och grafiska datoreffekter är som vi alla vet, inte så läskiga. Det här med att utnyttja skuggor och det negativa utrymmet finns liksom inte i denna film… Så – summa summarum: på en luttrad monsterdiggare som jag själv fungerade det knappt alls, obehaget fanns inte där och rädd blev jag heller aldrig (om än underhållen).

Lite cyniskt av filmskaparen, kan en tycka: släng på med överdådiga produktionskostnader, en handfull jump scares, en del karismatiska rollprestationer – sedan anses biobesökaren fått det hen har betalat för och showen är slut… Snedtänkt, anser jag – men på sitt sätt rätt typiskt också för en storfilm dagar som dessa. Det, med sin ändå rätt starka historia och relativt gjutna litterära förlaga hade ju stoff att bli mer än snabbkonsumerad – om än välproducerad – skräck för stunden. Anser jag, alltså. Att King själv uppskattade filmen struntar åtminstone jag högaktningsfullt i – karln har ju bevisligen ingen filmsmak ändå… se bara antalet usla filmatiseringar av hans böcker, och den som verkligen räknas – den spottar han på – år ut och år in. Nåja, nog nu om honom – åtminstone för stunden.

Funderingarna på det som verkligen är värt att lyfta fram i filmsammanhang faller istället på de här filmerna som lyckas i att bygga redan nämnda ”horror ambience” med enkla, effektiva medel. Förståsigpåare historien igenom har ofta tjatat om ”less is more” i filmsammanhang – och visst flundran kan det stämma, åtminstone till viss del, när det hela kommer kring.

Som den självutnämnda skräckdiggare som jag ändå väljer att framhålla mig som, väljer jag därför att fokusera på några filmverk som inte omnämns alltför ofta i filmhistorien, möjligen främst för att de överskuggas av ett annat närbesläktat verk av samma filmskapare, en mer erkänd föregångare eller en betydligt torftigare remake? Hursomhelst – här är fem bortglömda skräckfilmer du måste se:

1) Psycho II (1983)
Regisserad av: Richard Franklin
Överskuggad av: Psycho (1960)

Kanske den mest förbisedda uppföljaren i filmhistorien? Nog för att det vid första anblicken förefaller vara något av ett vansinnesprojekt att följa upp Hitchcocks obestridda superklassiker, men Psycho II är något så ovanligt som en förvånansvärt bra fortsättning, 22 år senare. Norman Bates har skrivits ut från hispan och skall återanpassas i samhället. Naturligtvis börjar det nästan genast gå käpprätt åt helvete med bestialiska mord som följd – men är det Norman själv som ligger bakom all blodsutgjutelse, eller är det otäckare makter i görningen som försöker komma åt honom?

Psycho II vänder totalt på förväntningarna, bjuder på ett förstklassigt skräckdrama med en verklig spänning och en finurlig katt-och-råtta-lek med åskådaren. Även om den håller stor vördnad inför Hitchcocks originalverk (och lyckas – liksom föregången – nyttja otäcka utrymmen och passager på ett briljant sätt) står den mycket stabilt på egna ben. Anthony Perkins är helt fenomenal precis som tidigare – men filmen är även rik på andra färgstarka karaktärer. Psycho II förtjänar att kallas skräckklassiker, den med. Kuriosa: Självaste Quentin Tarantino håller denna film högre än originalet.

2) The Funhouse (1981)
Regisserad av: Tobe Hooper
Överskuggad av: The Texas Chainsaw Massacre (1974)

När Tobe Hooper gick bort tidigare i år omnämndes han i princip enbart för genreklassikern Motorsågsmassakern – eller ”den mest hatade filmen i Sveriges historia” – som gav videovåldsdebatten rejält med bränsle på brasan och moralpaniken spårade ordentligt ur på hemmaplan. Filmen introducerade slasher-genren, men var – ironiskt nog – inte alls så våldsam som sitt rykte. De som gnällde värst såg inte ens filmen de kritiserade, helt enkelt. Effektiviteten i filmen låg snarare i den kompromisslösa stämningen som fick åskådaren att känna sig lortig i dagar efteråt. Trots att Hollywood låg för hans fötter efter framgångarna med Motorsågsmassakern fortsatte Hooper stundtals leverera mörka och smala filmer, men med ett psykologiskt djup som borrade sig in. Hans verkligt bortglömda mästerverk är The Funhouse – en till synes relativt rättfram slasherrulle som på ytan erbjuder det gamla vanliga: festande, kåta ungdomar övernattar på ett mysko nöjesfält efter stängning och blir följaktligen jagade av en missbildad mördare.

Märkliga figurer, ljud och färger piskar stegvis upp stämningen – även här blandas effektivt omgivningarna in i filmspråket. Mördaren är heller inte den själlösa, osårbara mördarmaskin vi sedermera är vana vid – utan snarare (liksom föregångaren Leatherface från Motorsågsmassakern) förses han med mänskliga svagheter som förståndshandikapp, utanförskap, en bristande impulskontroll och till råga på allt plågas av en riktig tyrann till far – vilket gör honom än mer tragisk men också riktigt hotfull. Kuriosa: i öppningsscenen till The Funhouse ges en kärleksfull gliring av Hooper till såväl Psycho (originalet) samt Halloween.

3) Hyresgästen (1973)
Regisserad av: Roman Polanski
Överskuggad av: Rosemary’s Baby (1968)

Lika bra att erkänna direkt – jag aldrig varit en större fan av Rosemary’s Baby, som var den polske unge regissören Roman Polanskis verkligt stora genombrott. Filmen har inte åldrats väl måste väl ändå erkännas – och även om filmen mer behandlar den inneboende ondskan inom människan snarare än temat kring djävulen – haltar den, inte minst av ett riktigt pajigt slut. Slut på bekännelse.

Med det sagt – kan annat sägas om det mindre ihågkomna franska mästerverket Le locataire som Polanski gjorde i exil från Hollywood. En helt egen, märkligt rollbesatt skräckfilm om en sympatisk och timid tjänsteman (Polanski själv i sin enda huvudroll) som kommer över en Parislägenhet vars tidigare hyresgäst begick självmord genom att kasta sig ut genom fönstret. Efter att han gjort sig hemmastadd börjar gradvis kusliga saker ske i huset – är grannarna verkligen vilka de utger sig för att vara? Le locataire fullkomligen avrättades av kritikerna när den kom men har i efterhand blivit något av en kultklassiker. Det är inte svårt att förstå tjusningen – ett suggestivt soundtrack, närmast perfekt foto av Bergmanfotografen Sven Nyqvist, ständigt roande absurdistisk humor och hallucinogena skräckinslag som påminner oss om att traditionella filmer är så plågsamt realistiska nuförtiden. Kuriosa: I filmen går Polanskis karaktär på bio och ser en Bruce Lee-rulle – i verkligheten var Polanski och Lee kompisar.

4) The Vanishing – Spoorloos (1988)
Regisserad av: George Sluizer
Fördärvad av: The Vanishing – Spårlöst försvunnen (1993)

Stanley Kubrick såg Spoorloos tre gånger, ringde genast upp den holländske regissören George Sluizer och meddelade att det var ”den mest skrämmande filmen jag någonsin sett”. Sluizer frågade; ”Till och med mer skrämmande än The Shining?”. Kubrick svarade att han tyckte att den var det, varpå de båda började diskutera filmredigering.

Spoorloos handlar om en ung holländare vars flickvän försvinner under mystiska omständigheter på en fransk bensinstation under en semesterresa. Han börjar plågas allt mer av händelsen, och blir så småningom besatt över att få reda på vad som hänt henne. Sökandet börjar ta över hans liv, och tre år senare kontaktar förövaren honom med ett erbjudande om att få veta allt om vad som hände. Formmässigt är Spoorloos rentav unik – gärningsmannens identitet avslöjas nästan genast i handlingen, och visar sig osannolikt nog vara en fransk kemilärare med en kärleksfull – och ovetande – familj. Filmen varvas med tillbakablickar om hur dådet i detalj planeras, och kidnapparen i fråga förses med mänskliga och vardagliga drag – han är fysiskt underlägsen, rätt anspråkslös och bortkommen av sig – precis som en helt vanlig person. Under ytan är dock Spoorloos en psykologiskt störande tragedi om olika sidor av manlig fåfänga, och en skev film som det egentligen inte går att klistra en enkel etikett på. Kuriosa: George Sluizer gjorde en amerikansk remake av sin egen film fem år senare, med Kiefer Sutherland och Jeff Bridges i huvudrollerna – rollvalen till trots är denna nyfilmatisering i alla avseenden ett verkligt magplask i jämförelse med förlagan, undvik den till varje pris!

5) Creepshow (1982)
Regisserad av:
George A Romero
Överskuggad av: Alla zombiefilmer av George A Romero

Även George A Romero – hela zombiefilmsgenrens uppfinnare tillika gudfader – kilade vidare under 2017. Genom hela sin karriär, nästan ända in i det sista, producerade han åtskilliga zombiefilmer av varierande kvalitet (åtminstone mot slutet). Bäst av dessa är Dawn of the Dead från 1978 enligt mig, men jag håller även ”återkomsten” i form av Land of the Dead från 2004 varmt om hjärtat (här är jag dock sannolikt är i minoritet bland fansen…). Nåja, nog om dessa filmer nu.

Med Creepshow gjorde ”skräckmästaren” Romero något helt annat – en episodfilm som utspelar sig i något så ovanligt som en skräckserietidning från 1950-talet. Stephen King står för historierna i ”tidningen” som har temat hämnd som röd tråd, och som är (som vanligt när det gäller Stephen King) av varierande kvalitet: De första två är förvisso underhållande men något daterade och pajiga, men de tre avslutande vittnar om riktigt gjutet filmskapande, laddad med imponerande bildspråk och starka prestationer i oväntade biroller, som till exempel Leslie ”Nakna pistolen” Nielsen som otäck sadist. I synnerhet den avslutande delen där tiotusentals – riktiga – kackerlackor invaderar ett sterilt framtidshem ockuperat av en bitter enstöring med insektsfobi står i en klass för sig. Det är dock gott om andra minnesvärda ögonblick även fram tills att detta sker. Kuriosa: King själv gör en cameoroll i den andra episoden som olycksdrabbad byfåne.

Så – there you have it. Nya Det i all sin ära – men när man efter biobesöket samlat sig, efter att den första skrämselhickan lagt sig, och när förnuftet slutligen hinner ikapp – infinner sig där ändå en saknad av något genuint skrämmande som dessa överdådiga Hollywoodproduktioner med deras spenderade specialeffektsmiljoner, helt enkelt inte mäktar med. Dyrt är inte per automatik bra – inte i dessa sammanhang, inte i flera andra.

Nåja, allt detta kan man förstås resonera länge kring – men jag håller en stillsam förhoppning att dessa exempel på fem – väldigt olika, och väldigt egna – skräckfilmer, kan intressera och kanske även tilltala, i stämningsfulla höstmörkertider som dessa. Stay scared – som gode herr Romero (RIP) sa, en gång i tiden.

About Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com