Farewell, My Lovely

Raymond Chandler, den hårdkokta deckarens fader, fick se sina romaner filmatiseras under 40- och 50-talet, inte sällan med lyckat resultat. Vad han däremot aldrig fick uppleva var när den rigida produktionskoden försvunnit under 70-talet och det inte längre lades lika hårda band på hur mycket våld, sex eller annat  demoraliserande som fick visas på film. Det är lite synd, för han skulle förmodligen ha gillat det.

Farewell, My Lovely är baserad på boken med samma namn från 1940. Det gjordes en lyckad filmatisering redan 1944 under titeln Murder My Sweet och handlingen är i stort sett densamma i denna. Philip Marlowe åtar sig två olika fall som visar sig ha vissa beröringspunkter. I det ena försöker han hjälpa en före detta kåkfarare att återfinna sin flickvän, och det andra fallet börjar anspråkslöst men utvecklar sig snabbt åt det våldsamma hållet. Spåren leder via nattklubbar uppåt i Los Angeles politiska hierarki.

Förutsättningar för en riktigt bra och hårdkokt film finns definitivt där. Chandlers berättelse är som gjord för att filmatiseras och man har lyckats knyta till sig starka skådespelare som Robert Mitchum i huvudrollen, Harry Dean Stanton som ilsken polis, Charlotte Rampling som femme fatale och underskattade Anthony Zerbe som en hal politiker. Att man dessutom slapp undan de rigida kraven på censur som rådde när boken filmades förra gången betydde att våldet nu kunde få flöda i den omfattning som krävdes. Man kunde även låta den vara lite sexigare, lite smutsigare och man slapp gömma undan karaktärer som antyds vara homosexuella. I kölvattnet efter Chinatown som kom några år tidigare borde intresset för den här typen av film även varit någorlunda stort, så därför är det lite extra tråkigt att Farewell, My Lovely inte alls blir den fullträff den borde ha blivit.

Det finns ingen riktigt glöd. Regissören Dick Richards hade jag aldrig tidigare hört talas om och hans meritförteckning är inte mycket att skryta med. I flera scener saknas den där riktiga timingen, den där skärpan och inspirationen. Det känns istället lite formpressat, lojt och utan riktiga idéer. Första halvtimmen av filmen hinner bli ordentligt tråkig innan det tar någorlunda fart, men det lyfter aldrig till de höga nivåer som borde finnas inom räckhåll, trots att alla skådespelare gör sitt yttersta. En del av Marlowes levnadströtta och cyniska one liners faller tungt till marken, något vare sig Mitchum eller repliken i sig kan lastas för, då det snarare presentationen av dem som felar.

Men det är ingen dålig film, det är bara en besvikelse utifrån förutsättningarna. 40-talets Los Angeles är en fantastisk plats för en film att utspela sig i och den fina ensemblen, tillsammans med en i grunden spännande historia, gör den ändå sevärd för genrefantasten. Föregångaren från 1944 är dock klart bättre. Tyvärr finns det inga överdrivet spännande utgåvor, utan jag har hållit tillgodo med en någorlunda acceptabel DVD utan extramaterial. En sista sak värd att nämna dock: I The Long Goodbye var det Arnold Schwarzenegger som dök upp i en minimal roll. Här får vi se en ung Sylvester Stallone köra bil, avlossa vapen och prassla med en kvinna. Han är dessutom ofta i sällskap med underbare slemproppen Joe Spinell och bara det är värd att uppmärksamma.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.